David Markson, med efterord av David Foster Wallace
275 s. Dalkey Archive Press 2015 (1988)
I slutet av 1980- och början på 1990-talet kom många experimentella romaner som på olika sätt började rota i vad en berättelse är och hur gränserna går att utmana, flytta eller luckra upp. Postmodernistiska[1. Icke att förväxla med postmoderna.] böcker som dessa har intresserat mig sedan jag först läste Paul Auster men det måste ändå anses vara ett något vilande intresse. Därför var det extra roligt att dyka ner i Wittgenstein’s Mistress av amerikanska författaren David Markson (1927—2010).
Berättare är en kvinna, Kate, som av allt att döma är ensam kvar på jorden. Inga människor, inga djur, men uppenbarligen något levande som håller henne vid liv. Häri finns inget mysterium, det bara är så. Hennes ord är bara en lång, lång följd av påståenden:
In the National Portrait Gallery, in London, which is not one of the museums I chose to live in, I was not able to recognize eight out of en of the faces in the portraits. Or even almost that many of the names, identifying the portraits.
I do not mean in the cases of people like Winston Churchill or the Brontë sisters or the Queen or Dylan Thomas, obviously.
Still, this saddened me.
And why does it come into my mind that I would like to inform Dylan Thomas that one can now kneel and drink from the Loire, or the Po, or the Mississippi?
Kate göder sina associationer med sitt intellekt. Redan på andra sidan ger hon sig in i diskussioner om Helena och det trojanska kriget, för att snart fara vidare via konstnären William Turner till Brahms och Dostojevskij. Hela tiden dessa malande utsagor som då och då ger en inblick i berättaren och hennes värld. Hon bosätter sig i museum och eldar upp sidorna hon läser, en efter en, och någonstans finns en tragedi, men den är svår att ringa in.
Har man läst sin Ludwig Wittgenstein ska det visst finnas ännu mer att hämta, men den opålitliga berättaren (som till råga på allt verkar ha fel om en del) står stadigt på egna ben. Någon intrig finns inte, ändå bygger Markson upp frågeställningar, idéer och tankefigurer som kittlar något hos mig. Om inte annat tvingas jag hela tiden fråga mig vad det här egentligen handlar om.
Figuren Kate har (minst) en förtjänst och (minst) ett problem. Att hon tillåts skriva sin egen värld på detta sätt tillåter en viss psykologisering. Om hon nu är ensam kvar i världen, vad skulle det göra med en? Ensamheten är det enda beständiga, alltigenom närvarande, vilket inte behöver vara unikt för den som är lämnad kvar. Hon kommenterar det själv vid ett tillfälle: om ändå ingen kontakt kommer att upprättas innebär det att ”one can just as easily ask for Modigliani on a telephone that does not function as on one that does.” Kate, Kate, Kate … Exakt så är det ju. Detta kontaktsökande, meningsskapande är en kamp mot en obönhörlig ensamhet.
Samtidigt låter Markson inte Kate stanna i detta tillstånd, denna ensamhet. Istället sysslar han med en annan, mer konventionell men knappast särskilt trevlig, psykologisering. Den som försöker förklara Kates belägenhet utifrån hennes kvinnlighet. Det är i dessa stunder, när hon uppehåller sig vid sin menstruation, när hon funderar kring sin familj, när hon så att säga kliver ur sig själv som Wittgenstein’s Mistress är som sämst. Jag gissar att en kvinnlig läsare skulle kunna se detta än tydligare, se illusionen rämna en smula (eller många). Utan dessa bitar och kanske femtiotalet sidor till för lite repetetivt blir det efter hand, hade detta varit en riktig pärla. Nu är Wittgenstein’s Mistress, trots det, en frisk, om än över 30 år gammal, fläkt i min bokhög, vilket var exakt vad jag önskade när jag plockade upp den.