Klas Östergren, inläst av författaren själv
8 h 34 min. Bokförlaget Polaris 2021 (2021)
Efter tungviktaren Renegater (2020) och vad som nog får anses vara avslutningen på berättelsen om bröderna Morgan (men man vet aldrig!) begav sig Klas Östergren (f. 1955) ut på en historisk färd och hamnade med nya romanen Två pistoler vid Gustav IIIs hov där hovstallmästare Adolf Fredrik Munck fick en mycket speciell roll att spela.
Nå, vagt är kanske historien bekant sedan tidigare. Gustav III var inte så hemma i sänghalmen så när det för första gången skulle idkas samlag med drottning Sofia Magdalena beordrade hans majestät handgriplig hjälp att hitta hålet där under täckena. Hovstallmästaren stod till tjänst. Det finns (tydligen) väl dokumenterat och det är min fromma gissning att det bland annat är ur detta material Östergren gräver när han berättar historien om, så att säga, förspelet, akten och postkoitala processer.
Adolf Fredrik Munck är i denna skepnad en lismande och opportunistisk figur som kanske, på någon nivå, ändå hyser någon form av ömhet inför kungen och hans gemål, kanske till och med gentemot riket i sig. Ryktet som kvinnokarl bekommer honom inte så pass mycket att det påverkar varken hans handlingar eller tilltron till hans möjligheter att utföra sina uppgifter. Ändå, till slut når den politiska verkligheten ikapp honom och han landsförvisas efter Gustav IIIs död och bosatte sig i Italien där han, i romanens ramberättelse, återger sitt liv för kalfaktor Ytterberg.
Östergrens bländande språk skänker liv åt denna turbulenta tid i Sveriges historia. Lite från sidan och utan varken hån eller hyllningar vilket annars ofta är de poler åt vilka berättelserna drar. Men om det i exempelvis böckerna om bröderna Morgan fanns något djupt eller förhöjt (en motsats som kanske och eventuellt säger samma sak) så blir det i Två pistoler i det närmaste buskis, en sängkammarfars med ämbar städse hängande på ok. Lite tunt, tycks det mig, men ganska trivsamt och rätt roligt. Och ja, ibland måste det få räcka.