Johanna Frändén & Carl Johan De Geer, inläst av författarna själva
6 h 54 min. Norstedts 2021 (2021)
Vintern 2011-12 härbergerade journalisten Johanna Frändén (f. 1981) och allkonstnären Carl Johan De Geer (f. 1938) i såväl dressinen som första klass i På spåret (1987—). De gick inte hela vägen där, men i nederlaget (kanske?) uppstod en vänskap som varat sedan dess. Nederlaget, gissade jag, för det skulle rimma väl med deras brevbok Att segra är banalt.
Nästan tio år senare, 2021, är Frändén fast i Paris och någon publik har inte synts till på fotbollsarenorna på länge. En bit norröver, på Södermalm i Stockholm, håller De Geer avstånd i väntan på vaccin. Trots avståndet, upprätthållet, håller de två kontakten mailledes. Korrespondensen böljar fram och tillbaka, mellan fotboll och skillnaderna mellan svenska och franska förhållanden, mellan fotboll och politik, mellan fotboll och kulturliv. De är öppna, kloka, nyfikna och ömsesidigt respektfulla, blandar här-och-nu med anekdoter genom deras liv och karriärer.
Som läsare, eller i mitt fall lyssnare, kommer man mycket nära, känner sig nästan delaktig i konversationen. Deras corona-inducerade stillasittande blir på detta sätt en gemensam meditation (även om de själva påstår att det är terapi). Formatet inger ett lugn som få andra har lyckats bibehålla under denna trots allt fortfarande pågående pandemi. Trots stundom allvarliga ämnen finns här inga yviga gester, inga stormar som ska ödelägga allt i sin väg. Det är … märkligt uppfriskande.
Fotbollen som gemensam nämnare är visserligen ständigt närvarande och kanske krävs ett visst grundläggande intresse, men jag är inte säker. När experter pratar om sina expertområden blir åtminstone jag nästan alltid intresserad. Jag tror verkligen att man kan uppskatta Frändéns och De Geers bollande utan att veta särskilt mycket, om inte annat för att de framstår som så väldigt vänliga, så till den grad att jag nästan finner mig avundsjuk på en vänskap sådan som deras.