Jens Liljestrand, inläst av Alexander Salzberger, Christoffer Svensson, Sofia Pekkari & Siham Shurafa
16 h 37 min. Albert Bonniers förlag 2021 (2021)
Tvärtemot vad Jens Liljestrand (f. 1974) spanat sig till tycker jag inte att det råder någon brist på berättelser som ringar in känslorna kring klimatförändringarna, men på något sätt kan jag ändå förstå vad han menar när jag lyssnar mig igenom hans roman Även om allt tar slut. Den utspelar sig något år in i framtiden, när konsekvenserna börjar bli kännbara även för rika innerstadsmänniskor. Det gör den både aktuell och skapar ett avstånd jag inte lyckas överbrygga som läsare.
Romanen är indelad i fyra delar där varje del har varsin huvudperson. Först är det kommunikationsbyrå-snubben Didrik som flyr skogsbränder i Dalarna tillsammans med sin familj. Det går inget bra, i synnerhet inte för honom som beter sig som en alfahanne utan att någonsin lösa något. Andra delen handlar om hans älskarinna[1. Använder man det ordet fortfarande? Njä …] , influencern Melissa som föreläser om att välja glädjen. Tredje delen handlar om sonen till en tenniskung och sista delen handlar om Didriks tonårsdotter.
Gradvis över delarna blir huvudpersonerna mer sympatiska även om de i sig förefaller ganska statiska, men definitivt med Didrik och Melissa och delvis med de andra, flyger deras liv högt över mitt och, vad jag föreställer mig, de flesta andras. Möjligen är de vulgärversionen av ett vanligt liv, men knappt det. Jag ägnar största delen av tiden till att ogilla huvudpersonerna för att de blir mer av figurer än människor. De blir typer i stil med personerna i nyss recenserade Another now (2021), men helt utan att presentera en idé. Progressionen som finns mellan delarna är en fråga om inställning, stadier som Liljestrand själv beskrivit som chock, förnekelse, sorg och motstånd.
Visionen om undergången som Liljestrand målar upp blir däremot påtaglig på ett helt annat sätt. Branddoften sticker i näsan, svetten klibbar och oron går att ta på. Även om allt tar slut hade, i min mening, vunnit på en mer lågmäld ingång[2. Eller inte. Vad vet jag? Den har redan sålts in till flera länder och lär röna stora framgångar.], med större fokus på att vara mitt i det, snarare än reagera på det. Aversionen mot huvudpersonerna står i vägen för varje typ av anknytning och därmed eventuella poänger.
Anslaget i Även om allt tar slut tål att utforskas, det är helt klart, men Liljestrand når trots den tryckande beskrivningen av framtiden inte fram till mig. Kanske är det för skrämmande. Kanske är det hopp eller katarsis jag saknar. Kanske behöver jag inte förstå att klimatkrisen kan drabba även välbärgade. Kanske är det något jag inte fattar, för romanen borde vara just precis vad jag är ute efter.