Emilia Clarke, Marguerite Bennett & Leila Leiz
152 s. Image Comics 2021 (2021)
Singelmödrar, för att inte säga alla mödrar, är superhjältar! Så låter det ibland och nog ligger det en del i det, även om jag tror att de hade varit mer behjälpta av att slippa pressen att leva upp till något övermänskligt, snarare än att leva i ett jämställt, värdigt och humant samhälle. Hur som helst, skådespelaren Emilia Clarke (f. 1986) har slagit sig samman med serieskaparen Marguerite Bennett (f. 1988) för att skapa en figur som är just denna superhjälte, nämligen: Mother of Madness.
M.O.M. utspelar sig en bit in i framtiden. Feminismens framsteg har fått stå tillbaka, kapitalismen löper amok (än mer än idag) och de tekniska landvinningarna görs på tveksamma grunder. I detta navigerar Maya Kuyper, ensamstående mamma och i besittning av superkrafter. Dessa krafter styrs av hennes hormoner. När hon exempelvis är arg blir hon supersnabb och superstark, när hon blir rädd blir hon osynlig och när hon är ledsen läker hon. Och beroende på var hon befinner sig i menstruationscykeln är dessa krafter olika starka. Det låter lite som en hjälte någon snubbe hittat på för ”så måste det ju funka” men i albumet presenteras det hela med lite mer udd. Poängen är oavsett vilket tydlig.
Inledningsvis försöker Maya bara navigera genom minfältet som patriarkatet och kapitalismen lagt runt henne, men när hon blir indragen i en människohandelshärva behöver hon ett alter ego, vilket blir M.O.M., klädd i orange träningsöverall och blå balaklava och med sina närmaste vänner som stöd ska hon sätta stopp för människohandeln en gång för alla.
M.O.M. är färgsprakande, fartfylld och fullproppad med flirtar till dem som har åtminstone lite koll på feministiska frågor. Maya bryter ständigt den fjärde väggen, inte lika framgångsrikt som Fleabag (2016—2019), men åtminstone med samma uppriktighet. Mitt i en actionfylld scen redogör Maya för sin egen historia och/eller samhällsfrågor (sannerligen ett under av multi-tasking!) och när man väl kommit in i stilen flyter det på fint. Jag såg någon som kommenterade boken med att Clarke & Bennett tar sig an för mycket på en gång och även om jag ser vad som åsyftas tycker jag främst att det fyller två funktioner (och gör det bra): 1. att etablera vilken sorts värld Maya befinner sig i och vilken sorts person hon är, och 2. lägga grunden för kommande delar.
Nå, nu är väl M.O.M. också ett seriealbum som stryker mig medhårs, och om superhjälteserier ofta är adrenalinstinna på ett manligt vis är det uppfriskande med en som tillåter andra hormoner (och bevekelsegrunder) att ta plats. Det ska bli väldigt spännande att se var Clarke & Bennett tar med oss i framtiden.