Kjell Westö, inläst av författaren själv
13 h 9 min. Albert Bonniers förlag 2020 (2020)
Det är verkligen ingen enkel uppgift att ringa in hela samtiden i en roman, och jag måste säga att jag imponeras av dem som lyckas utan att det blir platt. Ett sådant försök är Tritonus av finlandssvenske Kjell Westö (f. 1961) där spår av pandemin, globala uppvärmningen, me too, terrorism, främlingsfientlighet, rasisternas frammarsch och friktionen mellan ”storstadseliten” och ”vanligt folk på landet”. Resultatet är en rik roman med spretiga tendenser.
Pandemin är över och samhället öppnar upp. Äntligen? För den värlsberömda dirigenten och klarinettisten Thomas Brander är det tidigare tvärsäkra svaret på frågan inte längre uppenbart. Hans stjärna är stadigt sjunkande till följd av trötthet, för all del, men inte hjälper det att bli perifert uthängd efter en sexuell relation där inte ens han själv längre vet vad som hände. För alla sina besparingar bygger han ett betongslott, Casa Tritonus, i finska skärgården. Trodde han sig kunna fly offentligheten tog han sig miste, det är klart, för inte minst närmsta grannen Lindell blir både ett nyfiket störningsmoment och en oväntad vän.
Tritonus rymmer många frågor som samtidet inte riktigt lyckats besvara, inte minst, som förlagets beskrivning formulerar det: ”hur kan vi leva tillsammans, med alla våra olikheter, i en tid som vår?” Tritonus är det första jag läser av Westö, men det stort bortom tvivel att han är en författare av rang i det att han kan formulera att litterärt verk som öppnar sinnena, utmanar och skruvar på perspektiven. Som läsare blir man berikad, vilket är just vad man kan önska, och jag är säker på att romanen skulle göra sig utmärkt som bokcirkelbok.
Westö vill få med allt, som ett fotografi över en mycket nära framtid, och angelägenheten gör möjligen berättelsen splittrad och avslutningen lite abrupt. Det går inte att göra en poäng av allt, risken är stor att det blir en poäng av inget. Tritonus är en habil samtidsroman som vittnar om Westös litterära förmåga och manar till vidare läsning, inte fulländad men väl välkomnande in i ett för mig nytt författarskap.