Amal El-Mohtar & Max Gladstone
198 s. Jo Fletcher Books 2019 (2019)
This Is How You Lose The Time War av Amal El-Mohtar (f. 1984) och Max Gladstone (f. 1984) är både prisbelönad och mer eller mindre unisont hyllad och när jag läser förstår jag precis varför. Det är en i grunden enkel Romeo & Julia-berättelse som stöpts i en alldeles egen form.
I multipla universum och fram och tillbaka genom historien skickar två organisationer sina agenter för att förändra tidslinjerna till respektive organisations fördel. Det är tidskriget som ska vinnas och huvudpersoner är Red och Blue. Till en början lämnar de, utan sina överordnades vetskap, hånfulla meddelanden till varandra i de olika tidslinjerna, men ju längre de tar sin korrespondans desto mer tycke fattar de för varandra, till slut till och med kärlek.
Romanen är uppbyggd kring de brev de lämnar, varannat kapitel är ett meddelande, vartannat är den reaktion som brevskrivaren uttrycker efter att meddelandet skickats. Jag behöver till en början understryka att vad de här agenterna faktiskt gör och vad tidskriget består i är ytterst oklart. Det som beskrivs nämns mest i förbigående, någon som bördats i en linje, någon brand som startas i en annan, samma brand som släcks i den tredje. Är man den typ av läsare som vill veta precis vad som händer och förstå även detta ytliga kan This Is How You Lose The Time War nog vara ganska frustrerande. Jag kommer på mig med att undra emellanåt, men varje gång kliver jag in i ett nytt brev och då blir jag genast fullkomligt bländad.
El-Mohtar och Gladstone skrev This Is How You Lose The Time War genom att dela upp figurerna mellan sig. En brevroman som faktiska brev? Ja, åtminstone tillräckligt nära. Kemin som gradvis uppstår mellan Blue och Red är förtrollande och det är i dessa kapitel språk, stil och fantasirikedom fasas samman till något utöver det vanliga. Det är poetiskt, det är känslosamt och det är omöjligt att motstå.
Jag är svag för tidsresor och även det hanteras förhållandevis bra även om själva premissen öppnar upp för lite sedvanliga tidsresetramsigheter som kanske och förmodligen inte håller för närmare granskning. Jag tycker förvisso det är en del av genren som man behöver köpa och stör mig inte nämnvärt på det och jag tror inte heller This Is How You Lose The Time War är den typen av science fiction-berättelse som vinner på att plockas isär i teknikaliteter.
På det hela taget är This Is How You Lose The Time War en förträfflig roman som gör något närapå unikt av något så ordinärt som en kärlekshistoria mellan två som befinner sig hos varandras motståndare. I det finns också en aspekt som om inte annat är extra aktuellt med det pågående kriget. I krig, tidskrig lika väl som ryska invasionskrig, är soldaterna ofta mer lika varandra än de är lika sina överbefäl. Det är värt att påminna sig om.