Desireé Ljungcrantz
106 s. Vrinnevi Society 2021 (2021)
2019 kom Hyperdulia av Desirée Ljungcrantz (f. 1982) och jag beskrev den som ”prosalyrik i Anne Carsons anda”. Nu har Patronus, en syskonroman till Hyperdulia, och till stor del är det mer av samma och jag är inte helt säker på att de kan eller bör läsas i sär så som jag gjort.
I Hyperdulia var det dottern, modern och mormodern som skrevs fram, i Patronus är det sonen som försöker hitta sin plats i en allt kargare barndom, fadern som knappt hann tänka sig som pappa innan han blev det och farfadern som förtvivlat söker något, bara något, att fästa vid. På samma sätt som i romansyskonet är kapitlen korta och följda av varsin fotnot, fotnoter som fördjupar en del av händelsen, resonerar med läsaren och berättelsen om sprickan som ljuset lyser ut genom. Sorgen är allstädes närvarande.
Patronus är mörkare och, i brist på bättre ord, köttigare än vad jag minns Hyperdulia. Det gör inget, Ljungcrantz väger det råa mot avståndet som uppstår på vägen till fotnoten. Det ger en lagom puls som tillåter både beröring och eftertanke. Jag tror att det för den hugade läsaren också finns mycket att upptäcka i utrymmet mellan de två böckerna, som att de skulle gå att fläta ihop med gott resultat. Paret är nu komplett.