Josefine Adolfsson
268 s. Natur & Kultur 2020 (2020)
”Julia lever i en värld där allt är till salu och gränser ständigt omförhandlas” står det på baksidan till Josefine Adolfssons (f. 1973) roman Rippad och det dröjer länge, kanske alldeles för länge, innan jag lyckas reda ut om det är boken eller verkligheten som är dystopisk.[1. Det senare.]
Bokens huvudperson och berättare har blivit lämnad av sin flickvän och åker över sundet, från Malmö till Köpenhamn, för att städa hos välbesuttna danskar, ett arbete som hon visserligen verkar ta på allvar men som kunderna har lite svårt att se gränserna för. Själv bor hon på en madrass i hallen i en i övrigt tom lägenhet, och genom städbesöken blir Julia som en doppvärmare i de andras själlösa liv. Särskilt ”Arkitekten” finner henne spännande och inleder vad som ur alla perspektiv är ett mycket ojämnt förhållande. Allt Julia har i sin vågskål är ett säga nej och göra sig obekväm.
Rippad skriver in sig bland andra skildringar av underklassen, prekariatet, där inga avtal står på deras sida och där man bara är ett telefonsamtal från att klippas loss. Tillvaron bland smågangstrar är minst lika god som det samhället bistår dem med och att sälja sex framstår emellanåt som ungefär lika rimligt som att sälja varje annan del av en själv till arbetsköpare och kunder. Romanen rymmer hela spektrat.
Rippad är lite ryckig, bitvis alldeles fantastisk för att senare stå och stampa. Gymmet, jobbet, lägenheten, telefonsamtalen. Julia är heller inte en figur som något tycks bita på. Omvälvande händelser och saker som borde knuffa henne mot någon typ av uppgörelse lämnar henne i stort oberörd, bara genom hennes vänner får hon någon agens och verktyg att förändra något. I en mer handlingsdriven roman hade det här kunnat vara störande, men det går också, vilket jag uppmuntrar till, att läsa det som en gestaltning av prekariatets rotlöshet. Tillvaron repriseras (och då är det en bra vecka) och maktlösheten är ett ankare vilket håller Julia och dem som henne fast.