Helena Dahlgren, inläst av Ella Schartner
7 h 14 min. Bokförlaget Forum 2022 (2022)
En av de roligaste texterna jag skrivit är den om den tyska författaren Irma Streich (”Om konsten att fabulera”, 2013-03-19). Det är helt enkelt något djupt tillfredsställande att som skrivande och läsande människa dikta upp ett författarskap, blanda genrer och använda den blick som jag med blod, svett och tårar lärde mig att använda under de litteraturvetenskapliga studierna. Att Irma Streich aldrig funnits är inte relevant i sammanhanget, eller möjligen är det hyperrelevant för att hela företaget bygger på att det är ”som om” hon har funnits.
I Skarp av Helena Dahlgren (f. 1980) försöker romanens huvudperson, Emma Wijkman, att färdigställa sin avhandling om den för tidigt bortgångna Beata Skarps författarskap. Det går … sådär. I ett infall skickar hon en ansökan till en minnesfond till författarens minne och blir beviljad ett vistelsestipendium på den norrbottniska gård där Beata skrev alla sina fem bästsäljande böcker. Det är en vördnadsbjudande upplevelse för Emma vars intresse för författaren passerat gränsen till besatthet. Platsen öppnar dörrar, som om Beata kan tala genom döden och var verkligen hennes död en olycka så som det målades upp.
Skarp är en thriller och visst fungerar den bra som sådan, men det som framförallt når fram till mig är exakt den känsla som infann sig när jag skrev om Irma Streich. Porträttet som målas är skarpt (ursäkta) så till den förvillande grad att Beata känns som om hon funnits på riktigt. Utdragen ur de historiska romanerna, sättet på vilket Emma betraktar texterna, sekundärlitteraturen som hänvisas till, allt bidrar till att romanen blir liksom något mer. Det kan mycket väl vara så att jag känner belöningshormonerna hopa sig varje gång det är en referens jag känner igen eller hör en formulering som skulle kunna vara hämtad från studietiden, men det gör inget. Till viss del tänker jag att det är precis det Dahlgren varit ute efter.
Med andra ord kommer Skarp säkerligen fungera fint på dem som någon gång pluggat litteraturvetenskap, fungera fint på dem som känner att böcker gärna får vara litteratur och att litteratur är ett nätverk av titlar, författare, strömmar, idéer och att dessa går att närma sig på ett lekfullt vis. I mångt och mycket är Skarp, eller en roman som den, just vad jag önskar att jag någon gång tar mig tiden att skriva.