Linda Rakka, inläst av Katarina Ewerlöf
9 h 8 min. Word Audio Publishing 2022 (2022)
Det är något visst att läsa litteratur med väldigt lokal koppling. Okej, Linköping har varit mitt hem i väldigt många år och det är fortfarande där jag jobbar och storhandlar, men Ljungsbro, Berg och Vreta Kloster är där jag bor, promenerar med hunden, korsar kanalslussar och följer barnen till skolan. Med det sagt var jag oundvikligen nödgad att läsa Blåklockor som klingar på natten av Linda Rakka, en pusseldeckare där trakten kring Göta kanal blir till ett eget litet Midsomer.
John är i penganöd. Spelskulder. Av en slump får han med sig Teddie som verkar ha en massa fuffens för sig när han reser söderöver för att se om hans mormors syster Iris kan hjälpa honom hur hans knipa? Huset där Iris bor kallas kaptensvillan och ligger i Sparvdalen alldeles i närheten av Berg och Göta kanal men när de kommer dit är Iris inte längre där och istället bor där en annan person som säger sig ha köpt huset av dödsboet. Det här måste John och Teddie luska i! Granne med kaptensvillan ligger ett pensionat som drivs av Sam och Betsy vilka tar emot fågelskådare i parti och minut, men de bär en hemlighet vilken de får allt svårare att hålla dold, inte minst när de nya gästerna tar med sig en massa trubbel till Sparvdalen.
Blåklockor som klingar på natten har ett rikt persongalleri där de flesta är ungefär lika mycket karikatyrer som figurerna i Morden i Midsomer (1997—), det måste ändå understrykas. Det är mer The Thursday Murder Club (2020) än hårdkokt, verklighetsnära thriller, vilket jag uppskattar inte bara för att jag vill slippa se spöken i hemmiljön. Det finns något härligt absurt i Rakkas deckare, ett makabert stråk som skapar en fin kontrast med sommaridyllen berättelsen utspelar sig i. Att jag så väl känner till alla miljöer utom det fiktiva Sparvdalen[1. Jag tänker mig att det är en blandning av Drabbisdal och Kungsbro, men det är kanske mest för att det ligger nära till hands geografiskt.] fördjupar småortskänslan för mig, de går på ICA i Berg och käkar på Kanalkrogen, de snurrar i Stjärnorpskogarna och letar gravstenar på Vreta Kloster kyrkogård och det är omöjligt att se förbi det i min läsning av Blåklockor som klingar på natten. Det får ändå anses vara ett gott betyg med tanke på hur lätt det blir att någons bild av en bygd krockar hårt mot en annans. Det vore intressant att höra vad folk utan anknytning till Berg med omnejd tycker.
Blåklockor som klingar på natten är, liksom böckerna om Ådala, lättillgängliga och skänker min lokalkännedom så pass mycket belöning han jag kommer ha svårt att hålla mig borta från dem även fortsättningsvis. Kommer verkligen alla hemligheter i Sparvdalen att uppdagas? Jag tror det, men inte för snabbt.