Bohumil Hrabal, i översättning av Mats Larsson
125 s. Orbis Pictus 1992 (1964)
När jag hör titeln
Nå, Danslektioner för äldre och försigkomna är en lång monolog, mer eller mindre en mening, som sträcker sig över hela bokens längd. Berättar gör skomakaren farbror Pepin skulle resa två veckor till Nymburk men stannade resten av livet. Ordflödet rymmer både högt och lågt från ett helt liv, mycket få danslektioner och inte särskilt många försigkomna heller. När hela livet ska berättas på det här sättet blir det väldigt böljande, allt från skildringar av krig till mer eller mindre under bältet-humor och det är tyvärr inte särskilt ofta jag känner mig intresserad av den skröna som rullas ut framför mig.
Däremot är det en väldigt skicklig medvetandeström som tillåter mig som läsare att komma och gå lite som jag vill i den. Hrabal lånar drag av surrealismen och de modernistiska experimenten. Jag kommer på mig själv med att vilja pröva samma teknik, pröva att svepas med i flödet och se var det tar oss. Det är inte automatisk skrift direkt, men valen man som författare gör säger nog ganska mycket om en som person när pennan bara får gå, nästan som ett telefonklotter. Danslektioner för äldre och försigkomna blir därför innehållsmässigt en smula daterad, men som litterärt projekt står den sig väl.
Så även om Danslektioner för äldre och försigkomna inte riktigt är vad den utger sig för att vara, är den intressant på samma vis som Stilövningar (1947) av Raymond Queneau och mycket av det min favorittok inom litteraturen, Georges Perec, har skrivit.