Ursula K. Le Guin, i översättning av Sven Christer Swahn, inläst av Johan Svensson
6 h 39 min. Storyside 2016 (1968)
Med tanke på att den amerikanska författaren Ursula K. Le Guin (1929—2018) verkar ha varit (eventuellt på goda grunder då många av hennes medvetna val många gånger nonchalerades) mer eller mindre kroniskt missnöjd med alla adaptioner av hennes verk är det kanske inte så konstigt att ingen av streamingtjänsterna slagit klorna i böckerna om Övärlden, men när jag tog mig an Trollkarlen från Övärlden är det uppenbart att alla ingredienser för att göra en riktigt maffigt fantasyserie finns där.
På ön Gont visar det sig att en liten pojke har magiska krafter vars grunder han snappar upp från byns trollkvinna. Han verkar vara något utöver det vanliga så snart får han sitt sanna namn, Ged, och blir lärling hos den mytomspunne magikern Ogion. Lärlingskapet är långsamt, långt ifrån det liv han såg framför sig och när tillfälle ges seglar han mot trollkarlsakademin på ön Roke. Driven av rivalitet och högmod råkar han släppa lös en mörk och farlig makt när han ska visa sin duglighet. Skuggan tar nästan död på honom och med nyfunnet tvivel och kostsam ödmjukhet dras han in i en katt och råtta-lek med en varelse bara han kan besegra.
Trollkarlen från Övärlden innehåller många av de, vid det här laget, klassiska fantasy-elementen: barnet som är utvalt, det magiskas dubbelnatur där krafterna kan användas till både gott och ont, skolan, lärarna och vägen på vilken huvudpersonen måste övervinna inte bara fienden utan sina egna tillkortakommanden. Det känns inte konstlat eller gjort här, inte på samma sätt som i mycket senare fantasy, men det känns ändå hemtamt. Världen och dess egenheter skrivs fram på ett nästan milt sätt vilket rimmar väl med tanken på att allting har ett sant namn och att det är i det sanna namnet kraften finns. Ged färdas över hela Övärlden och tampas med drakar och besöker fjärran hov. Balansgången är svår, men Trollkarlen från Övärlden lyckas vara både egen och typisk på en och samma gång. Åtminstone denna första del tycker jag håller måttet väl och borde kunna finna många läsare även nu, över femtio år efter dess tillkomst.