Maria Turtschaninoff, inläst av författaren själv
11 h 29 min. Förlaget 2022 (2022)
Intill gården Nävabacka ligger en myr som skulle lämpa sig ypperligt att dika ur för att bruka jorden. En man står och kontemplerar det när han möts av en kvinna som han låter sig förföras av för att lika hastigt skiljas åt. Något år senare kommer hon med ett barn, det är hans och han kan få uppfostra det i utbyte mot att han lovar att aldrig röra myren. En son? Ja, det har han längtat efter, men löften till skogens knytt är lätta att glömma.
Finlandssvenska författaren Maria Turtschaninoff (f. 1977) berättar i Arvejord om människans relation till sin miljö, över århundraden och generationer låter hon gården Nävabacka fyllas med liv. Tiden går och allting förändras, men någon kärna finns trots allt ändå kvar. Metoden påminner en del om Där rinner en älv genom Saivomuotka by (2019) men där Pia Mariana Raattamaa Visén stillsamt låter älven flyta är Turtschaninoff en mer besjälande författare, och båda infallsvinklarna har sina poänger.
Som inledningen här skvallrar om finns det en dimension av folktro som ger Arvejord ett sagoskimmer. Åtminstone inledningsvis. Mycket effektfullt låter Turtschaninoff människornas trosuppfattning ändra form, flätas samman och upplösas i ett nu. Det förstärker känslan av att tiden går och går och går. Det episodiska berättandet där (ungefär) en person per generation står i centrum gör att boken hela tiden håller tempo, en rytm som ändå är tämligen lugn men som aldrig tappar fart. I stället blir det en okonventionell och finstämd historisk roman som känns både lärd och vaken på ett sätt jag verkligen uppskattar (och emellanåt saknar).