Lina Wolff, omslag formgett av Sarah Sheppard
215 s. Albert Bonniers förlag 2009 (2009)
Jag har vid flera tillfällen tidigare höjt Lina Wolffs (f. 1973) författarskap och jag är alltjämt säker (liksom en i stort sett enig kritikerkår) på att hon är bland de främsta litterära rösterna bland svenska författare. Om Köttets tid skrev jag att det där och i hennes andra romaner finns ”ett stråk av otidsenlighet, ett anslag som inte stöps i säljande form, som får mig att tänka på äldre litteratur. Det är snarare tidlöst än omodernt och det är både uppfriskande och djupt imponerande”. När jag nu läser novellsamlingen tillika debuten Många människor dör som du blir det på sitt sätt att söka känslans rötter.
Många människor dör som du innehåller tolv berättelser som utspelar sig i Spanien (oftast) eller Sverige, skådeplatser vi känner igen från hennes romaner. Det finns en luftbro mellan länderna, som om Wolffs författarskap är ett kommunicerande kärl som förenar dem. Och för att aldrig ha varit i Spanien känner jag mig förvånansvärt hemma i hennes berättelser. Det absurdistiska drag som går att se i romanerna får större plats i de mindre berättelserna, eller blir åtminstone mer påtagliga i det kortare formatet. Gemensamt för dem är att behandlar relationer av olika slag där huvudpersonerna i regel misslyckas med att agera på det förväntade sättet. De som själva vill ta avstånd dras närmare, de som är frestade av lusten kommer inte till skott, de som drabbats av tristess får inget gehör för sina initiativ, de som är medvetna om konventionerna bryter dem ändå på något vis. Genom novellerna illustrerar Wolff väl hur jobbigt det kan vara att försöka orientera sig bland andra människor, men också att konsekvenserna i regel är mindre än vad man befarar. Det är på sitt sätt trösterikt.
Wolffs humor och knivskarpa känsla för kontraster finns också allstädes närvarande här, Många människor dör som du lockar till skratt men också till någon form av dialog med figurerna som åtminstone jag sällan hänger mig åt. Emellanåt är det dråpligt och pinsamt, sekundärskammet är aldrig särskilt långt bort, men det är okej. Eller inte okej, det är precis så det behöver vara, tror jag, för att böcker som Många människor dör som du och Wolffs andra romaner ska fungera och göra sådant intryck på läsaren.
På titelsidan på mitt exemplar av Många människor dör som du står skrivet: ”Från en Márquezläsare till en annan”, signerat av författaren. Det är klart att det skapar ett band till boken, till artefakten, och kanske även till författaren, som är svårt att bortse från. Det är också mycket möjligt att jag inte vill bortse från det, för att lika mycket som jag ser klassikerpotentialen i Wolffs böcker, lika mycket uppskattar jag som läsare att få försjunka i hennes berättelser på ett personligt plan. Litteratur som klarar både och ska man omfamna helhjärtat, annars förlorar läsningen som aktivitet sin charm.