Athena Farrokhzad, omslag formgett av Sepidar Hosseini
115 s. Albert Bonniers förlag 2022 (2022)
En mor hittar en kantstött åsna i porslin med dammig grå päls i en second hand-affär, uttrycker: ”Tänk att något så bespottat kan gjutas i porslin.” Hon köper den, ställer den bredvid spisen, stryker den över öronen och säger: ”Nu är det du och jag, lilla dysterkvist.” Inledningsdikten, här sammanfattad i dess innehåll, i Athena Farrokhzads Åsnans år sätter direkt tonen på boken, men lämnar ändå fortsättningen oviss.
Åsnan är mycket riktigt ett bespottat djur, ett invektiv i somliga fall, ett packdjur illa ansett till trots. Trots att Sancho Panzas åsna av allt att döma var ganska arttypisk var den ändå mycket sämre än Don Quijotes undermåliga krake till häst. De ska piskas till arbete, lockas med en morot som alltid är ett steg bort. Inte undra på att de blir deprimerade, som Ior i Nalle Puh. Farrokhzad tar till vara på alla idéer om åsnan när hon formar sin diktsvit som för all del handlar om åsnor, men samtidigt så mycket mer.
Åsnan blir här den bespottade som söker revansch, arbetaren som söker upprättelse. Diktjaget blir en åsna, är en åsna, men en varelse betraktad i sin egen rätt. Samtidigt fortsätter hon att vara mor, fortsätter att vara den som flyttat, fortsätter att vara partner, fortsätter att vara kvinna. Vilken skepnad, eller vilket ok hon bär varierar mellan dikterna, ibland inom dem och som läsare upplever jag hur diktjaget blir en gestalt där kalkerpapper med nya skepnader staplats ovanpå. Det är på samma gång splittrat och samlat, lite så det är att vara en mångfacetterad människa med flera roller som inte nödvändigtvis låter sig kombineras.
Som åsnornas åsna i seklernas sekel
står buraqen mellan två torra hötappar
Hon har fött sina ungar levande, hon har
burit herrskap och patrask, men nu är hon förvirrad:
Jag är till hälften mula, till hälften människa
med stjärt som en påfågel och ansikte som en gudinna
Med min kropp har jag format en stege till himlen
till avlägsna platser har jag färdats
men till sist kom klyvnaden ikapp mig
Är jag kvinna eller monster, myt eller materia
Om jag dör av svält, minns mig som en vän av grönska
Farrokhzad är skicklig på att skriva fram sina teman, men har också en god känsla för det poetiska. I många av verserna finns vad jag upplever som sprudlande ordlek när djurens, ibland genom andra sammanhang tämligen slitna, karaktäristik får hålla takten. Det blir inte klyschigt, det blir energirikt.
Oxen, råmar åsnan, är väl också ett dragdjur
Kamelen, brölar åsnan, har väl också
låtit sig bestigas sen tidernas begynnelse
Varför är det just vår art som ådragit sig löjets skimmer
Varför är vi hackkycklingen i hönshuset, fårskallen i flocken
Varför ska just vi bära hundhuvudet
Vi är väl också slitvargar som dromedaren
Vi är väl också arbetsmyror
som den där pantade hästkraken
Jag tycker det är enastående när dikter lyckas vara samtidigt politiska, personliga och poetiska på det vis som Farrokhzad här visar och Åsnans år är ett riktigt starkt verk med mycket för läsaren att arbeta med utan att på något vis vara otillgängligt. Det går att läsa, från början till slut, och bara låta sig svepas med i åsnans värld och konstatera att varje år är åsnans år.