Katherine Rundell, med illustrationer av Talya Baldwin
184 s. Faber 2022 (2022)
I Afrika söder om Sahara finns en familj mullvadar som kallas för guldmullvadar, så benämnda för att deras päls inte bara är guldgul utan gyllene i ordets rätta bemärkelse. Stråna skiftar i många färger alltefter hur de reflekterar solen. Deras ringa storlek till trots är de en praktfull syn för de allra flesta, men inte för dem själva. De är helt blinda, de tillbakautvecklade ögonen är täckta med hud och päls. Det vi seende får göra är att betrakta dem en extra gång, med vördnad och förundran, för snart kan det vara för sent. Till vår hjälp har vi brittiska författaren Kathrine Rundells (f. 1987) fantastiskt fina bok The Golden Mole. And Other Living Treasure.
Det är mycket möjligt att min fascination över böcker om djur (och djur i sig) går tillbaka till barndomen. En av mina favoritböcker när jag var liten var Djur från hela världen från 1985, ett rikligt illustrerat verk med tusentals arter av alla de slag, summariskt beskrivna och indelade efter världsdel och miljö. Vrakspillorna av boken vittnar om mitt intresse, men jag har inte haft hjärta att slänga den. Tankarna graviterar mot den när jag läser The Golden Mole. Rundells texter om myrkottar, tonfiskar, lemurer, elefanter och flera andra sorters djur (22 totalt) är mer essäistiska, betraktelser över dess biologiska förutsättningar och kulturhistoriska betydelse. Allt är inte storslaget, men definitivt intressant och Rundell har en formuleringsförmåga som tilltalar mig enormt. Dessutom stryker hon under att många av de djur hon beskriver lever på utrotningens brant på grund av oss människor och den klimatkris vi orsakat.
Trots att Rundell beskriver djur som skatter finns det inget instrumentellt i hennes inställning, tvärtom. Det är vi människor som måste vara instrumenten för deras överlevnad, som här, ett utdrag ur texten om sjöhästar:
We live in a world of such marvels. We should wake in the morning and as we put on our trousers we should remember the seahorse and we should scream with awe and not stop screaming until we fall asleep, and the same the next day, and the next. Each single seahorse contains enough wonder to knock the whole humanity off its feet, if we would but pay attention.
Så mitt exemplar av Djur från hela världen får ligga kvar vid sängbordet, förstörd men bevarad, bredvid The Golden Mole. Kanske inte för att jag behöver fler påminnelser om vad som håller gå förlorat utan för att jag aldrig kan få tillräckligt med påminnelser om det som ännu finns kvar. Och boken, får jag nog tillstå, kommer vara med mig som en riktig litterär skatt.