Rebecca Solnit, omslag formgett av David Bullen
321 s. Trinity University Press 2014 (2014)
Det är en himla tur för mig att essäisten och aktivisten, tillika en av mina stora favoriter, Rebecca Solnit (f. 1961) fortfarande är en i allra högsta grad verksam författare för jag gräver mig så sakteliga igenom hennes textskatt och börjar närma mig slutet (bland dem som tryckts mellan pärmar). Essäsamlingen The Encyclopedia of Trouble of Spaciousness samlar texter skrivna mellan 2006 och 2014 och är möjligen den mest tungrodda boken av hennes samlingar.
Solnit inleder sin encyklopedi med en resa till Svalbard och en alfabetiskt sorterad essä som börjar med ”Anchor chain” (”ankarkätting”) och slutar med ”zodiac” (”zodiaken”), däremellan skriver hon om sin resa med fartyget Stockholm till Norra ishavet, isbjörnarna, kylan och människorna som reste med henne. Det alfabetiska, encyclopediska upplägget skapar en säregen, nästan slumpartad, vågrörelse som hos vilken annan författare som helst hade varit exceptionell, men som hos Solnit tillhör själva stilen.
Solnit återkommer ofta, även i flertalet essäer i The Encyclopedia of Trouble of Spaciousness, till ordet ”meandering”. Det finns ingen rak översättning till svenska, men meandrar är de slingrande vägar floder och bäckar skapar genom landskapen där de rinner fram. För Solnit är handlingen, verbet, meandrandet själva grundbulten i skrivandet. Hon förhåller sig till sina ämnen undersökande och låter ämnena kroka i varandra utan att man som läsare egentligen förstår hur det gick till. Jag slås återigen av hur skicklig hon är på det.
Mitt enda bekymmer, om det nu är vad vi ska kalla det, med The Encyclopedia of Trouble of Spaciousness är att jag har en känsla av att jag läst nästan allting förr. Det är naturligt att Solnit vars författargärning kommit att bli synonym med ”hopp” (inte minst för hennes bok Hope in the Dark som på svenska kort och gott fick titeln Hopp) rört sig i detta härad tidigare och även om hon här framför vissa poänger jag inte sett uttryckta på samma kärnfulla vis på andra ställen så hamnar hon ofta i stormen Katrina och eldsvådan i San Francisco vilka tjänat henne väl som exempel förut. Det är egentligen ingen kritik heller, men det är möjligt att jag skaffat mig så pass god kännedom om Solnits författarskap att jag kommer få svårt att bli ordentligt överraskad av de äldre grejerna jag ännu inte har läst.[1. Jag hyser dock ett visst hopp om River of Shadows från 2003, hennes sammanhållna böcker har jag hittills tyckt mer om.] Och ja, när det handlar om ens husgud, mer eller mindre, så är det snarare en ömhetsbetygelse än en kritik.