Lina Wolff, omslag formgett av Lotta Kuhlhorn
271 s. Albert Bonniers förlag 2022 (2022)
I förra veckan höll jag ett, i mitt enkla tycke, mycket trevligt författarsamtal med Lina Wolff (f. 1973) på Linköpings stadsbiblioteks stora scen. Vi hann prata om allt möjligt, både om Linköping och om hennes översättningar, men det var ändå så att hennes senaste roman, den augustprisnominerade och i princip unisont hyllade Djävulsgreppet fick stå i centrum. Det är en bok där Wolff till fullo utnyttjar sin gestaltningsförmåga och sina drag av absurditet.
Bokens huvudperson blir kallad Minnie av sin italienske pojkvän eftersom hon enligt honom är tyst som en mus. Följdaktligen måste han vara Mickey. Minnie och Mickey drar inte jämt alltid, men dras onekligen till varandra genom något som står bortom deras makt. Han är kontrollerande och våldsam, hon är svartsjuk och törstar efter hans uppmärksamhet. Deras relation är långt ifrån fläckfri, det är som om två demoner fängslats i deras kroppar och att de aldrig kommer sluta försöka göra slut på varandra förrän en är borta, förintad.
De omdömen jag skummade när boken kom fick mig, ska jag erkänna, att rygga undan lite. När det blir för eländigt, när relationerna blir för destruktiva, i synnerhet om våldet oavsett form främst riktas åt ett håll, då behöver jag stålsätta mig för att inte dras med fullständigt. Det hade jag inte behövt fundera på för Djävulsgreppet är inte riktigt så. Missförstå mig rätt, det är rejält hemskt och Wolff antar helt Minnies perspektiv, hur hon resonerar kring det fängelse som är deras relation. Figuren Mickey är konstant men Minnies tankevärld så pass full av fläckar att dynamiken ändå går i spinn. Wolff är skicklig på detta, det har hon visat i tidigare romaner, och här dras det till sin spets. Det är på samma gång mänskligt och skevt på ett sätt som bara god litteratur klarar av. Jag uppskattar också att det sällan är explicit, inget går att undvika ändå, klippen mellan scenerna görs med kirurgisk precision.
Precis som i Köttets tid (2019) berör Wolff här frågan om vilken typ av metafysik som driver köttet på dess villovägar. Det är en stor och allvarstyngd fråga som Wolff slår in kilar i för att öppna upp och släppa in både ljus och mörker. Wolffs absurdism är inte bara en fråga om en handling driven till sin slutpunkt oavsett vad utan också en metod att genom kontraster (Minnie läser Jung, Mickey läser Grisham, bara en sådan sak!) låta eländet vara inte enbart nattsvart. Det bär emot att skriva så om en bok som så tydligt synliggör hur det är att vara den som destrueras i ett destruktivt förhållande, men situationens själva ramar ger förutsättning att både dra på smilbanden och fullständigt förfasas. Inte sällan i samma andetag.
Djävulsgreppet är, möjligen tillsammans med Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), den roman av Wolff som gjort starkast omedelbara intryck på mig. Att det går att skriva så! Djävulsgreppet förskräcker och utmanar med ett alldeles särskilt driv i ett rejält Wolffskt crescendo.