Amy Johnson, omslag formgett av Sara Christian
188 s. New Harbringer Publications 2021 (2021)
Med tanke på hur fantastisk jag är kan det vara svårt att tro att jag tampas med väldigt mycket själv-tvivel och osäkerhet.[1. Och för att desarmera laddningen något har jag gjort självironi till en strategi.] Därför var det med viss tillförsikt jag tog mig an Amy Johnsons bok Just a Thought. A No-Willpower Aproach to Overcome Self-Doubt Make Peace with Your Mind i vilken hon resonerar kring hur en medvetenhet kring vad hjärnor och medvetanden gör kan hjälpa en att få distans till tankarna, i stället för att fokusera på hur man bör agera som svar på dem. Det är intressant, hisnande och en smula svårtillgängligt (jag ska återkomma till varför).
Johnson ägnar en stor del av Just a Thought till att diskutera vad hjärnor gör, vilket inte alltid är så smickrande, ska det visa sig. Våra hjärnor tycker om att sätta saker i ett sammanhang, de är ganska lata, de älskar den kropp de tillhör och gör allt för att hålla den vid liv. Det har till följd de försöker berätta en historia för oss kring allting som händer, allting vi känner och vad som kan hända i framtiden. Historiskt sett har det varit ett framgångsrecept för människan som art, men när samhället är (jämförelsevis) helt utan omedelbara faror kan hjärnorna arbeta obehindrat på samma höga frekvens som förr men med ett mycket mer sparsmakat och opålitligt material. Följden är att de gör oss medvetna om saker som inte är så viktiga, satta i ett sammanhang som inte stämmer eller kommer till slutsatser som begränsar oss snarare än gör oss fria.
Grundtesen är således att vi genom att inte ägna så mycket uppmärksamhet åt hjärnan när den kokar över och påminna oss om att de obehagliga tankarna är sådant hjärnor gör kan skapa ett avstånd mellan ”vem-vi-är” (en. ”who-we-are”) och obehaget. Detta avstånd kommer inte skydda oss helt från obehaget, men det ska i teorin få oss att bottna i att man inte är sina tankar, att tankarna inte är en spegling av verkligheten och att obehaget går över. Vår inställning till tankarna påverkar vår inställning till oss själva och omvärlden. Alla hjälps inte av den tanken, många för dem som gör det tror jag att det finns en intressant utgångspunkt här.
Just a Thought känns ibland lite väl enkel (tack för de tankarna, hjärnan) men väl genomläst är det snarare tvärtom. Eftersom boken inte har någon handlingsplan, ingen praktik, lämnas mycket till läsaren att omvandla teorin i agerande. Och av egen erfarenhet vet jag att det inte är trivialt att påminna sig om saker man inte kommer ihåg, särskilt inte när man är stressad eller illa till mods. Som komplement behövs något mer praktiskt, att arbeta med mantran eller affirmationer, till exempel, eller kanske ett kryss på handen som påminner om det man inte ska glömma, ett ankare att rycka i när hjärnan spinner loss.
Om man vill arbeta vidare med de tankar som Björn Natthiko Lindeblad presenterade i Jag kan ha fel (2020), ”tro inte allt du tänker”, ”jag kan ha fel” och ”this too shall pass”, finns mer att bearbeta i Just a Thought. Själv ska jag fundera både en och två gånger på hur jag kan påminna mig om att jag inte är mina tankar vid just de tillfällen jag behöver känna det som mest.