Kurt Vonnegut med Ryan North & Albert Monteys (ill.), i översättning av Olle Sahlin & Karolina Sahlin, omslag formgett av Albert Monteys & Scott Newman
186 s. Kartago 2023
I original på engelska Slaughterhouse-Five: The Graphic Novel (2020)
Det var över 15 år sedan jag läste romanen Slakthus 5 (1969) första gången, och när jag då skrev om det var det med fokus på budskap och lättlästhet som främsta merit. Även om det ligger nära till hands att plocka upp skämskudden över det jag då skrev, är det ändå roligt att se vad som hänt sedan dess. Boken har, på något avgörande sätt jag inte förstod då, gjort avtryck i mig. Det var därför med viss glädje jag tog mig an serie-adaptionen av Kurt Vonneguts (1922—2007) moderna klassiker om andra världskrigets fasor.
Serieversionen är enligt upphovspersonerna (minus Vonnegut då) inte en rak adaption utan mer lik än filmatisering där bokens essens på något sätt ska översättas i det nya mediet. Jag tycker det fungerar bra. Huvudpersonen Billy Pilgrim är alltjämt frånkopplad från tiden. Ena stunden är han i bombningarnas Dresden, i nästa stund på en konferens för optiker och sedan vidare till utomjordingarnas glasmonter för människor på planeten Tralfamadore. Det jag i romanen verkar ha upplevt som rörigt blir här glasklart åskådliggjort. Om möjligt hade krigets elände kunnat göras än mer explicit för att tänja gränserna genom bilderna, men på det hela taget är det inget jag saknar.
Slakthus 5 är en viktig bok och berättelse i det att den så osminkat visar baksidan av kriget, hur väldigt unga pojkar skickades ut utan adekvat utrustning och träning. Rätt mycket som sker nu och skett sedan dess och innan med. Hur många ungdomar kommer att frikopplas från tiden på slagfälten i Ukraina (eller något av de andra barnkorstågen som drar fram)? Det är som att vi inte lär oss och då kan kanske lite Vonnegutsk fantasirikedom och svartsyn vara till hjälp. Serieromanen börjar med ett citat från Vonnegut:
Bombningen av Dresden, ofantligt kostsam och minutiöst planerad, var verkligen så meningslös, att det till sist bara var en person på hela planeten som drog någon fördel av den. Den personen är jag. Jag skrev den här boken som gjorde att jag tjänade en massa pengar och skapade mitt rykte, så som det är.
Hur som helst fick jag två eller tre dollar för varje person som dödades.
Intressant jobb jag har.
… Vilket kanske även kan stämma in på Ryan North och Albert Monteys nu då, antar jag. Så kan det gå. Det är inte självklart en bra idé att göra den här typen av experiment, men jag tycker verkligen serieadaptionen erbjuder en ytterligare dimension till berättelsen och den får mig tveklöst sugen på att läsa om romanen.