Mikael Yvesand, inläst av Sven Björklund, omslag formgett av Eric Thunfors
8 h. Polaris 2022 (2022)
Jag vet inte hur stora likheter det är mellan Luleå och Krokek där jag växte upp egentligen, men när Mikael Yvesand (f. 1986) beskriver sommarlovet mellan sexan och sjuan, som rimligen bör ha varit 1999 för oss båda, då är det som att kliva in i en tidsmaskin. Yvesands huvudpersoner var kanske lite häftigare än jag, eller ja, 100 %, men att vara 13 år verkar inte skilt sig särskilt mycket.
Bokens huvudperson hänger med vännerna Jocke och Davve[1. Mina vänner kallades Kalle, Ante, Steffe, Chrille, Robban, Henke, Henka, Patte, Tobbe (och Keso), vad är det med dessa smeknamn? Jag fick inget. Behövde inget, men alla vänner (utom Keso) var äldre än jag och jag kände mig alltid lite som en jobbig lillebror. Kanske var jag sjuk den dagen då smeknamnen delades ut.], de åker skateboard och bygger på kojan de kallar ”Häng City” efter att en snabbmatsrestaurang kallade sig fantasilöst för ”Mat City”. Deras liv är riktningslöst och handlar mest om hur de ska få tag i snus och undvika att göra sig alltför mycket till åtlöje. En ganska vanlig sysselsättning när samhället omkring en som gått i idé för att kanske inte vakna igen.
Det händer inte så mycket i Häng City. Eller ja, det händer massor, men ingenting som har någon betydelse och den lilla intrig som introduceras är en ganska svagt motiverad mordhistoria vars huvudsakliga syfte tycks vara att balansera barndomsskildringen, få mig att sakna de alldeles underbara bitarna som handlar om grabbarna. Lite som att dricka varannan vatten, antar jag. För bokens stora behållning, det som gör att jag tycker om den så mycket, är bitarna där jag som läsare får betrakta barnens rastlösa flängande, ivrigt väntande på nästa tokiga sak de ska ta sig för. Att tjuvlyssna på deras diskussioner och förlora mig i deras perspektiv. Yvesand kan beskriva filmsekvenserna i bowlinghallen som ett ”ryssigt Toy Story” och jag förstår precis, och Häng City är full med den typen av träffsäkra beskrivningar av fenomen som fanns på slutet av 1990-talet.
Yvesand gestaltar också den dragkamp som sker mellan barndom och vuxenhet på ett fint sätt, som när de dricker Pepsi och röker cigaretter och den smak som då uppstår inte är något vidare. De prepubertala samtalen är precis så jargongiga och idiotiska som de ju var, på samma gång upprörande och oskyldiga. Man är inte smartast som 13-åring, det är tydligt, men samtidigt är det när man inte riktigt tänker efter som det spännande händer.
Jag hade utan vidare kunnat stanna i Häng City mycket längre, men de sommarlov som tycks oändliga tar trots allt alltid slut en dag och plötsligt går man i sjuan och då knögglas allt till, som PET-flaskan i pantautomaten, för att bli något nytt.