Paul Auster
202 s. Faber & Faber 2023 (2023)
Amerikanska Paul Auster (f. 1947) skriver emellanåt briljant — lekfullt, oförutsägbart, originellt — men runt 2008 till 2010 släppte han tre böcker som i princip inte var något av det och jag hade i princip givit upp. Sedan kom mastodontverket 4 3 2 1 (2017) och sopade mig av banan (det är fortfarande den enda bok jag gått och läst. Därför var det med entusiasm jag tog emot nyheten om att han skrivit nytt, den betydligt kortare Baumgartner, som eventuellt har mer gemensamt med de tröttare böckerna av honom. Hur som helst!
Baumgartner består av fem långa kapitel om den åldrade änklingen Sy Baumgartner, en filosfiprofessor vid Princeton som fortfarande, efter tio år, sörjer sin fru och själsfrände Anna. Det är förstås okej, förmodligen slutar man aldrig sörja helt, och Baumgartner är en stillsam bok om sorg, ålderdom, minnen och, i vanlig austersk anda, berättelser. Och första kapitlet är bland de bättre jag läst. Auster lyckas först skapa en obehaglig demensatmosfär där den nu 70-årige Baumgartner inte riktigt minns vad det var han skulle göra eller varför, han går till telefonen för att ringa ett samtal men minns inte till vem, kastrullen bränner fast på spisen och Baumgartner är på något plan ovetande om minnesförlusten. Hade hela Baumgartner varit sådan hade den å ena sidan kunnat vara ett formidabelt mästerverk, å andra sidan ohyggligt tung att läsa. Lyckligtvis, kanske, är det inte så, inte ens hela första kapitlet som i stället slutar med ett ofantligt fint möte gestaltat med sådan värme.
Jag kan säga redan nu att Baumgartner är värd att läsa för första kapitlet enbart.
Nå, att resten av boken inte håller riktigt samma kvalitet gör inte så mycket, och det tämligen frustrerande slutet vittnar om att Auster inte tänkt sluta skriva i första taget, vilket gläder mig. Baumgartner är på något sätt ändå en ganska typisk Auster-bok där det inte händer så himla mycket och där läsaren får kliva in i huvudpersonens, om än inte alltid helt pålitliga, tankar och där berättelser berättas i berättelser som berättas i berättelser. Jag upplever det ändå som fint, eller som en styrka hos författaren, att en så pass introvert bok som Baumgartner ändå kan vara så inbjudande. Det är enkelt att sätta sig in i de mentala mekanismer som styr Baumgartner som tror sig vara så välbalanserad men eventuellt inte är det. Hans bearbetning av förlust och hans försök att finna nya vägar framåt trots att Annas död var ett sådant trauma.
Baumgartner är ingen 4 3 2 1 och ingen New York-trilogin[1. Som jag tydligen inte skrivit om!] (1987) men den är bra och den är austersk och mer än så kan man kanske inte begära.