Samantha Harvey, omslag formgett av Aino-Maija Metsola
136 s. Jonathan Cape 2023 (2023)
När den nu över 90-årige Star Trek-skådespelaren såg jorden från rymden, på riktigt, drabbades han av en mycket stark sorg över den lilla sköra men ack så levande planeten. Vad Shatner och alla andra som besökt rymden drabbades av var den så kallade ”Overview-effekten”, en term myntad av filosofen Frank White på 1980-talet som efter att ha intervjuat astronauter konstaterade att det i princip ofrånkomligen var något som astronauter kände första gången de såg jorden med dess tunna atmosfär, utan mänskliga spår, utan nationsgränser, mitt i all den tomma rymden. Experiment har senare försökt framkalla samma effekt genom virtual reality utan att skapa samma djupa påverkan.
Jag tänkte mycket på det när jag läste brittiska författaren Samantha Harveys kortroman Orbital för det finns något i den som går att likna vid ”overview-effekten”, något som understryker att vi i allra högsta grad behöver poeter och filosofer för att göra världen begriplig, göra oss mottagliga för världen. I synnerhet eftersom vi inte verkar kunna lita på multimiljardärernas empatiska förmåga.
Harvey skriver om fyra stronauter och två kosmonauter som bemannar vad som i alla avseenden utom direkt uttalat är Internationella rymdstationen (ISS), och vi får följa dem under ett dygn (24 timmar) då de färdas i tiotusentals kilometer i timmen runt jorden, varje varv cirka 90 minuter. De ser solen gå upp och gå ner, se dagar och nätter passera under dem medan de utför sina rutiner, tränar, övervakar instrument, underhåller rymdstationen som gjort över 100 000 varv och närmar sig den med rymdstationer mått mätt mogna åldern av 25. Ombord på rymdstationen händer inte särskilt mycket, men genom sina fönster ser de en tyfon närma sig Filippinerna, en av dem får bud om att hennes mor gått bort. Allt är så märkligt frikopplat, samtidigt är alla ständigt medvetna om planeten där nedan.
Orbital är, genom de sex rymdresenärerna, fylld av fina observationer kring mänskligheten, planeten och rymden. Den ”overview-effekt” som även här uttrycks, ja kanske till och med manifesteras genom dem, får också en motpol. Ja, bara nattetid syns människan med blotta ögat genom den stjärnhimmel av upplysta städer som visar sig. Samtidigt, från rymden ser de marken under glaciärer som aldrig tidigare synts, de ser algblomningar orsakade av mänsklig aktivitetet, de ser den brandhärjade regnskogen. Alla spår av människan, av politiken, som de inte ser förrän de kisar, tänker efter.
Harveys Orbital är bland de bästa böckerna jag läst i år, den är kort, annorlunda, stillsam och svindlande, skriven på ett sätt som kanske, bara kanske, närmar sig åsynen av jorden från rymden.