Mikael Niemi, inläst av författaren själv
18 h 39 min. Piratförlaget 2023 (2023)
I en myr hittas mänskliga kvarlevor som verkar ha legat där länge, men för att få reda på vems det är måste vi gå tillbaka till 1930-talets Pajala och den vägstrejk som kom att stöpa om den i alla tider borgligt styrda kommunen i grunden. Om detta handlar Mikael Niemis (f. 1959) roman Sten i siden, en bok som stundtals till innehåll är mycket eländig, så till den milda grad att jag fick ta pauser i den.
Nå, kanske börjar det med ett orättvist fördelat arv. När föräldrarna går bort får Wilhelm, den äldsta sonen, ärva gården och med den alla rikedomar och privilegier som kommer med ett hemman, och Eino, den yngre brodern blir torpare som får slita för varje slant, som blir lurad och utnyttjad. Deras fejd ligger till grund för, eller skänker åtminstone ett personligt sken, över de händelser som senare skulle komma, för när Eino sliter för att bygga vägar, underbetald och med närapå livet som insats, njuter Wilhelm aktning då han predikar om Gud och de antikristliga kommunisterna. Fejden och strejken går som ett skärsår genom samhället och genom familjer. Och ja, det är väl inte någon överraskning var varken mina eller Niemis sympatier verkar ligga.
Berättelsen om vägstrejken och dess aktörer följs av några modernare tidslinjer. Den unga, eventuellt synska Siv som följer med sin pappa David för att säga farväl till den döende Wilhelm, den äldre Siv som försöker få reda på sitt ursprung och råda bot på synskheten och slutligen den medelålders Siv som får gåtorna, i någon mån, besvarade.
För att vara en så pass lång roman kan jag tycka att de modernare tidslinjerna tillför förvånansvärt lite till berättelsen, bara eventuellt ett tecken på att spåren strejken gjorde går att följa genom årtiondena som gått. Niemis glöd och berättarglädje ligger definitivt i de historiska bitarna och jag tycker att historien om Pajala vägstrejk är så pass stark att den tveklöst hade kunnat stå på egna ben. Nu känns det snarare som att Sten i siden är lite för lång, vilket är synd, för att jag tror att händelserna i boken har en del att lära oss, i synnerhet nu med de arbetsrelaterade konflikter som, på goda grunder, blossat upp i närtid och den polarisering mellan ekonomisk höger och vänster som bara tycks gynna de redan bemedlade. Och det är en händelseutveckling som är viktig att minnas och som vi inte pratar tillräckligt om.
Det Sten i siden möjligen tappar i stringens tar Niemi igen i berättande och det slit, de konflikter och de miljöer vi genom romanen bevistar blir levande så att de nästan går att ta på. Läsvärt och ja, lyssningsvärt i författarens egen inläsning också.