Sarah Pinsker, inläst av Nicol Zanzarella & Dylan Moore
12 h 32 min. W. F. Howes Ltd 2021 (2019)
Så här i efterhand tycks det fullkomligt osannolikt att den Nebula-belönade romanen A Song for a New Day av amerikanska Sarah Pinsker inte skrevs under corona-pandemin, för på många sätt är den en bok om vad som skulle hända om vi dragit fel lärdomar av pandemin, i stället för, som nu, inga lärdomar.
Luce Cannon är på turné med sitt kompband och livet leker. Låten ”Blood & Diamonds” blev en monsterhit och även om artister kanske är dömda att aldrig riktigt älska fansens favoriter så lever hon gott på den. Kvällens föreställning är på en teater, men under tiden de repar och riggar kommer bombhot mot alla arenor av enorma arrangemang, dock inte teatern. De har valet att spela ändå för en publik som inte kommer, hindrade av rädsla och uppmaningar att stanna hemma, eller att ställa in. De kör och spelar för en liten publik det som ska komma att krönas till ”den sista konserten”.
Vi spolar fram tiden, inte allt för mycket, förflyttar oss till en annan plats, eller en icke-plats där den unga Rosemary arbetar som support hemifrån för megaföretaget Superwally. Superwally är vad Amazon vill vara, de äger alla affärer, all kommunikation och har råd att köpa upp eller slå ut all konkurrens. I Rosemarys samtid är alla sammankomster förbjudna och alla som inte måste ge sig ut jobbar hemifrån. Hon är bra på sitt jobb, men känner sig isolerad i den lilla byn dit hon flyttade med sina föräldrar när allt brakade samman. När ett jobberbjudande om att arbeta för virtual reality-konsertföretaget StageHoloLive uppenbarar sig tar och får hon chansen att se något annat.
Berättelserna om Luce och Rosemary växlar inledningsvis där Luce står för kopplingen till världen innan och den kollaps som delvis skedde, delvis undveks, när terrordåd och en landsomfattande pandemi fick alla att isolera sig i hemmen och därmed gjorde liveframträdanden till en del av historien. Rosemarys berättelse är om vad som kom i stället, en dystopisk framtid där alla är avatarer i ”Hoodspace” och inga människor någonsin träffar varandra. Eller det är åtminstone vad Rosemary tror innan hon får jobb på StageHoloLive. Det visar sig att där ute finns musiker och konstnärer som trotsar förbuden mot spelningar och som inte alls är intresserad av den distanserade upplevelse StageHoloLive kan leverera.
A Song for a New Day är spekulativ fiktion och som sådan fungerar den bra. Den virtuella värld som presenteras känns bara ett knäpp värre än vad dagens megaföretag som Amazon, Meta och Alphabet sysslar med. Vi är övervakade och sålda och deras blotta storlek gör dem mer mäktiga än hela nationer. Lägg där till en diskussion om musikens och konstens strömlinjeformning och säljbarhet så blir romanen en helhet som sätter fingret på några av vår samtids större bekymmer. Är det omöjligt för människorna och konsterna att vara fria? Med A Song for a New Day i färskt minne blir svaret åtminstone: ”tror inte det”.