Hernan Diaz
402 s. Picador 2023 (2022)
På svenska Egendom, Brombergs (2023)
Den argentinafödde författaren Hernan Diaz har i den prisbelönta och omhuldade Trust skrivit en, jag säger det direkt, fantastisk bok om extremt rika människor med bräckliga egon, vilket i tider kantade av nyheter om Trump och Musk tycks högaktuellt även om Diaz berättelser tar avstamp i det så kallade ”glada 20-talet”, vilket, för de som är tveksamma, inte är det nuvarande 20-talet.
Trust är uppdelad i fyra delar, fyra egna berättelser som sinsemellan är mycket olika men som gemensamt bildar en hel bild. Den första delen är en roman av den fiktive författaren Harold Venner som berättar historien om den inåtvände finansmannen Benjamin Rask som tack vare sin otroliga förmåga att liksom spela på börsen lyckas bli en av världens rikaste människor och inte bara spelar en avgörande roll i börskraschen utan även tycks komma genom den helskinnad. Hans fru Helen använder en del av den stora förmögenheten till att sponsra framförallt musiker och kompositörer, men även bibliotek och andra institutioner, innan hon sakta övermannas av psykisk ohälsa. Första delen är bra alldeles i sig själv, en The Great Gatsby utan glammet.
Andra delen är vad det verkar ett halvskrivet utkast av en annan finansman, Andrew Bevel, en berättelse som på vissa sätt liknar den i Venners roman, men med avgörande skillnader, vilka får sina förklaringar i tredje och fjärde delen (utan att gå in närmare på exakt vad som händer). Diaz lyckas på ett enastående vis gestalta de megarika och deras idéer, tanken på att pengar kan forma sanningen utifall verkligheten skulle trilskas, och de pompösa och självgoda självbilden de, främst, män som stått i centrum skapat om sig. För den som är lite less på förmögna män finns här gott om bränsle att hitta någon att störa sig på, men jag upplever aldrig att det blir onyanserat.
Diaz metafiktiva lek med berättarnivåer och perspektiv gör Trust till en solklart postmodernistisk roman, något jag knappt stött på de senaste åren och som för mig framstår som en frisk fläkt. Att den dels är mycket bra, dels hyllats mer eller mindre unisont, även utanför litteraturkritikens krets, ser jag som ett sundhetstecken för litteraturen i stort. Och ja, även jag instämmer ju i hyllningskören. Trust är något alldeles extra och även om året är ungt skulle det förvåna mig om den inte var bland de starkaste läsupplevelserna detta år när 2024 ska summeras.