Tamsyn Muir
492 s. Tor 2020 (2019)
Jag har, som återkommande läsare här säkert vet, en viss svaghet för konstiga böcker. Hur de är konstiga är inte så viktigt, men om de beskrivs som aparta på något vis så spetsar jag öronen. En sådan bok är fantasy-science fiction-romanen Gideon the Ninth av nya zeeländska Tamsyn Muir (f. 1985) som på framsidan citerar en annan författare, Charles Stross: ”Lesbian necromancers explore a haunted gothic castle in space!” Låter lite eget, eller hur?
Huvudpersonen Gideon har aldrig passat in i det nionde huset (eller ätten). Bara hon och ättens arvtagare, Harrowhark, överlevde en tragisk sjukdom som dödade alla barn i deras generation. Medan Harrowhark hela tiden seglat på sina privilegier med vetenskap om att hon ska bli nekromant (en trollkarl som använder livs- och dödsenergi, typ) har Gideon fått kämpa med svärd i hand för varje smula, i hopp om att någon gång kunna fly planeten och ta värvning. Så ska dock inte bli fallet.
För tio tusen år sedan, på en tidslinje som inte är vår egen, instiftade kejsaren ett råd av odödliga magiker, vilka skulle hjälpa till att hålla ordning i universum. Inte helt enkelt, skulle det visa sig och nu har alla ätter fått möjligheten att skicka sin nekromant och dess livvakt till kejsarens palats för att se om de kan och vill ta plats i det rådet. Harrowhark vill inget hellre, och trots att de är fiender sedan så länge de kan minnas, blir det Gideon som får agera livvakt, en uppgift som kräver mycket disciplin och om det är något Gideon saknar är det just det.
I grunden är Gideon the Ninth en fartfylld äventyrsbok med en berättelse som anspelar på genrens rika arv men som lyckas undvika klyschorna. Jag hade väldigt svårt att lägga ifrån mig boken, mycket tack vare huvudpersonens blottade inre. Dialogen är rapp och tack vare att boken är så svår att placera i tid och rum lyckas de dialoger som i många andra liknande böcker hade fallit platt i sin anakronism i stället lyfta berättelsen. Det osar attityd och jag gillar det.
Den här förvånansvärt tillgängliga berättelsen är sedan placerad i en värld som på många sätt är urflippad. Dödsmagin som koncept genomsyrar miljöerna: skelett är betjänter och krigare, själar kan transporteras och spöken finns. Ändå hade jag förvånansvärt lätt att komma in i både beskrivningar och mytologi. Så även om det är konstigt så förvaltar Muir konstigheten föredömligt. Den blir en rik palett snarare än en barriär.
Gideon the Ninth är tveklöst bland de bättre äventyrsböckerna jag läst, på samma gång tillgänglig och originell, och även om året ännu är ungt kan jag nästan lova att den kommer stå sig som en av de mer minnesvärda läsupplevelserna när året lider mot sitt slut.