Martin Ackerfors

Anders Teglund, inläst av författaren själv, omslag formgett av Eva Wilsson
6 h 42 min. Norstedts 2023 (2023)

Efter att walraffreportaget och självbiografin Cykelbudet (2021) fick författaren, förläggaren och kompositören Anders Teglund (f. 1983) med en kille, Dennis, som jobbade som dispatcher på Foodora, företaget som Teglund arbetade för under pandemin. Dennis vill berätta om hur det är i hans stol, där bakom skärmarna, en spindel i nätet och budens huvudsakliga kontakt med företaget under arbetstimmarna. Deras samtal ligger till grund för uppföljaren Slavdrivaren.
     De möts i Dennis etta i Södertälje. Gaming-datorn är i gång och Foodoras program är i gång. Han har chattfönstren på ena skärmen och kartvyn på den andra, och han är flink, tabbar mellan rutor, klipper och klistrar nummer och löser bekymmer på löpande band. Ofta är det rutinärenden, avsluta en rast eller ett pass, hjälpa till med strulande appar. Sådant. Men många bud är desperata, utmattade och bedrövade och för dem blir Dennis en frustration, en stoppkloss, samtidigt som företaget har sina riktlinjer som ska följas. Bakom skärmen får han avgöra om ett problem är stort nog för en åtgärd eller inte, och med sina påtryckningsmedel får han buden att jobba hårdare och med hopplösa uppgifter.
     Vissa företeelser, övergrepp av historiska proportioner, ska man inte göra lättvindiga jämförelser med. Det koloniala slaveriet är en av dem, i min mening. I , till skillnad mot i Cykelbudet, lyfts blicken utanför Foodora. Teglund jämför de arbetsförutsättningar som både buden och Dennis som dispatcher arbetar under med slaveri i en historisk kontext. Slavar var ofria, ja, bundna till en ägare eller till en uppgift på ett inhuman sätt, men de var också egendom vilken var tvungen att hållas vid liv. För att hitta en balans har olika typer av slavdrivare tillsatts, ibland ur slavarnas led, ibland utifrån, men alltid har de blivit den som ogillas av alla. Liknande förhållanden kan absolut sägas om gig-jobben i dag. De som arbetar är på pappret fria, kanske bland de friaste av alla, men i verkligheten finns det materiella omständigheter som tvingar dem att ta det jobb som finns och inte klaga.
Teglund pendlar mellan de historiska utvikningarna och samtalen med Dennis, två spår som driver varandra framåt. Det är fascinerande att höra Dennis å ena sidan inte utan skärpa kritisera Foodora, analysera systemet, känna med buden, för att sekunden senare gnälla över att buden är lata och lögnaktiga som försöker komma undan arbete. Det är en svår balans att berätta Dennis historia utan att framhålla honom som varken offer eller mobbare, för faktum är att han i den rollen han har nog är både och. Det är helt omöjligt att inte känna något med Dennis ändå, för även han blir lidande av det jobb han är satt att utföra.
     Återkommande återges Dennis chattar med buden. Varje gång avslutas de med frasen: ”This chat has ended, please do not reply and only reach out again if you need assistance. Conversation resolved by Dennis.” Det upprepas många, många gånger, och bortsett från det omöjliga i att en ”conversation” kan bli ”resolved” (för det är inte så samtal fungerar), så understryker de också det inhumant maskinella som blivit gig-företagens själva arbetsmodell. Och det är extremt dystopiskt.
     Slavdrivaren är nyttig läsning, men jag rekommenderar att man har läst Cykelbudet först för förförståelsen. Och sedan ändrar vi systemet.