Yolanda Aurora Bohm Ramirez, omslag formgett av Yossra El-Said (ill.) & Casia Bromberg
96 s. Brombergs 2018 (2018)
På nästan varje sida av poeten, föreläsaren och mångsysslaren Yolanda Aurora Bohm Ramirez diktsamling Ikon hittar jag något att kroka fast vid, som de sista raderna i bokens första dikt: ”De säger att mina moraliska kompass är trasig/ så jag ritar om kartan.”
Av vad jag förstått sedan tidigare är det inget fel på Bohm Ramirez moraliska kompass, men när jag läser och berörs av Ikon är det framförallt de två första orden och den sista raden som präglar min upplevelse. Genomgående i samlingen ställs omvärldens uppfattning av diktjaget mot dess egna upplevelse och mycket sällan jämkas uppfattningarna. Och att jämka dem vore i någon men fel, eller åtminstone ohållbart, vilket, för att ta ett aktuellt ämne, är precis vad debatten kring könstillhörighetslagen handlar om: att låta dem som behöver det rita om kartan.
Samlingens andra dikt är ett manifest ”för Skrivande Skitungar” med uppmaningar om att skriva med blod eller bläck, bara du sätter skräck, att plagiera och tvinga andra att bli ens läromästare, att göra fanzin och att använda diktafoner, mikrofoner och megafoner. I slutändan är bara ett viktigt: skrik något. Här spelar det ingen större roll om det är författarens uppmaning till en själv, nu eller som ung, eller till en omvärld där många skulle behöva höra det (och somliga, helt ärligt, skulle behöva göra helt tvärtom, åtminstone då och då). Anledningen till detta är, mycket riktigt, att ”litteratur är överlevnadskonst”.
Bohm Ramirez dikter är angelägna på många olika vis, inte minst genom det transperspektiv som är så viktigt för oss som saknar det att lyssna på, men de har en dimension till som får mig att öppna mig totalt för dem: de är oerhört kraftfulla som poesi betraktat. Bohm Ramirez fyller somliga dikter (”Vi fyller sida upp och sida ned/ med rim, jamber och trokéer”) med ordlekar (”Järnvägen delade orten i hälften varje halvtimme/ i strida strömmande stridande strömmar”), rim (”Jag har hellre ryggrad och ambitioner/ än trygghet och tradition”) och rytm:
Så säg mig
från vilken slags jord är jag kommen
en jord av vilken jag äger
inte ens dammet från vägen.
Bohm Ramirez lyckas inte bara säga något viktigt, hon lyckas också också gjuta estradpoesins kraft i boksidorna och mot slutet av samlingen finns (i synnerhet) en dikt, ”Morgonrodnad”, som i princip kommer tonsatt när jag läser. Verser och refräng skjuter ut ur boken:
Kan du älska min kropp som ett piano,
lära mig nya noter och skalor,
förvandla alla slagen till slagord
och få mig att glömma hela min barndom?Du vet som kometsvansar smeker planeter?
Du vet som huden bränns av maneter?
Du vet som mordbrand snurrar tapeter?
Kom, väck mig till liv med rök och salpeter.[…]
Det är tveklöst så att poesi, ja kultur i största allmänhet, som lyckas beröra, inifrån och ut, ska vi vara rädda om och även om diktjaget i manifestet slår fast ”bara SKRIK NÅGOT, ärligt jag skiter i resten” så kan ett skrik vara just det som gör att man inte skiter i resten.