Waubgeshig Rice, inläst av Billy Merasty
6 h 46 min. ECW Press 2018 (2018)
Vad innebär undergången? Mycket av den framförallt västerländska undergångslitteraturen fokuserar på ett utifrån kommande hot — virus, utomjordingar, radioaktivitet — som nöter ner civilisationen till knappt mer än smulor. Gott så, de berättelserna äger sitt värde, men de berättar inte hela historien. Författaren Waubgeshig Rice ger genom sin roman Moon of the Crusted Snow ett annat perspektiv.
Evan bor tillsammans med sin partner och deras barn i ett samhälle i ett Anishinaabe-reservat i norra Ontario, Kanada. De är inte självförsörjande men har lärt sig att mycket av det storstadsbefolkningen tar för givet, som mobiltäckning och elförsörjning, är en lyx som kommer och går på landsbygden. Därför har de svårt att avgöra allvaret när strömmen försvinner, radiostationerna slutar sända och leveranserna söderifrån slutar komma. Som by gör de vad de kan med det de har kvar, men allt blir mycket svårare när en storvuxen man utifrån tränger sig på och vill göra sig till en del av samhället. Och när saker börjar gå utför är det många trådar som leder åt hans håll.
Vad Rice gör, som är så bra i Moon of the Crusted Snow, är att väga det mindre samhällets bekymmer mot samhällets undergång på ett effektfullt vis. Den undergång som beskrivits så många gånger i, i ordets ursprungliga bemärkelse, fantastiska ordalag har faktiskt hänt, gång efter annan, på platser där ursprungsbefolkningar tvingats undan av vapenkraft, sjukdomar eller lagstiftning de inte varit med att forma.
Berättelsen om Evan är annars är fartfylld berättad historia där nöden kommer i omgångar och ställer romanens figurer på prov på olika vis. På så sätt tar den väl till vara på genrens konventioner och klär de angelägna frågorna i en dräkt som är lätt att känna igen, samtidigt som den drar kraft ur den egna mytologin. Moon of the Crusted Snow är en av få romaner jag möjligen känner hade kunnat vara lite längre för att göra plats att följa sin dramatiska kurva hela vägen.