Originaltitel: The Fisher King
Regissör: Terry Gilliam
Manus: Richard LaGravenese
Språk: Engelska
År: 1991
”En modern saga om sökandet efter kärlek, förstånd, Ethel Merman och den heliga graalen” som berör in i hjärtat.
The Fisher King är berättelsen om en radiopratare (Jeff Bridges) som efter ett olyckligt telefonsamtal får en man att skjuta sju stycken och sig själv med ett hagelgevär. Jack Lucas, som radioprataren heter, klarar inte av pressen riktigt och allting faller för honom.
Vi möter honom tre år senare när han efter ett gräl med sin flickvän ger sig ut för att ta livet av sig, men av misstag råkar stöta på Parry, en galen hemlös (Robin Williams). De två förändrar livet för varandra.
När jag satte mig för att se filmen hade jag inte den blekaste aning om vad det var för film, mer än att det var Terry Gilliam och därmed värt att se. Det skumma var att jag tyckte att jag kände igen inledningen. Det visade sig att jag redan hade sett filmen för en herrans massa år sedan, utan att veta att det var den. Det gjorde inget…
När Terry Gilliam gör film vet man att det oftast handlar om illa (medvetet eller omedvetet) dold surrealism med karaktärer som sällan är fullt normala. Så ligger det även till här, och det krävs en hel del hjärnaktivitet (alternativt ingen alls) för att man ska klara av att se och ta till sig hela filmen. Den är som vanligt när det gäller Gilliam väldigt välgjord och genomarbetat, vilket givetvis är bra. Den har också de typiska Gilliam-sekvenserna med små drömliknande saker i nästan normala miljöer. Underbart!
Skådespelarinsatserna är lysande. Robin Williams passar perfekt som den helvrickade Parry. Jag kan faktiskt inte tänka mig någon annan i rollen. På ett sansat sätt visar han galenskapen när den är som bäst. Jeff Bridges löser även han sin roll utan problem, och speciellt bra är han i början då han börjar fundera kring sig själv och Parry. En eloge till Amanda Plummer som den något klumpiga kvinnan Lydia.
The Fisher King har även en hög paralleller till boken med samma namn, även om de är helt väsensskilda.
Det här är definitivt en av de filmer som kan få mig lyrisk. Knäpp och alldeles underbar. Se den!