Originaltitel: O brother, where art thou?
Regissör: Joel Coen och Ethan Coen
Manus: Homeros, Ethan Coen och Joel Coen
Språk: Engelska
Land: USA, Frankrike och Storbritannien
År: 2000
Längd: 107 minuter
Vad händer när man tar Homeros Odyssén och låter den utspela sig i 1930-talets Mississippi och gör Ulysses till förrymd fånge? Sen den här rullen så får ni reda på det.
Fullt så detaljerat efter Homeros verk är dock inte O brother, where art thou? utan det är rätt löst. Everett Ulysses McGill (George Clooney) och hans två vänner Delmar (Tim Blake Nelson) och Pete (John Turturro) lyckas tillsammans rymma från ett fängelse där de suttit. Anledningen till att de rymmer alla tre är att de sitter ihop med en kedja. De tre ger sig ut på jakt efter en skatt som leder dem fram och tillbaka genom Mississippi. Likt Odysseus möter de sirener, en cyklop (John Goodman) men även guvernörer, Ku Klux Klan-medlemmar och en blind profet (Lee Weaver) som förkunnar att ”the treasure you seek shall not be the treasure you find”.
Och säga vad man vill om grekiska verk, men de passar utmärkt i moderna tappningar. Även om Homeros gjorde ett rätt schysst grundjobb så måste man nog ge bröderna Coen lite förtjänst för det hela. Ett lysande manus, men underbar dialog. Filmen är skruvad på det mest absurda sätt, men ändå sansat. Lite vrickat, men så upplevde jag det.
Vad det gäller skådespelarna så är de utmärkta. Alla talar med en bred sydstatsdialekt och det gör sitt till den fina stämningen som uppstår i filmen. Ingen skådespelare är bättre än de andra, men jag måste erkänna att George Clooney överraskade mig lite. På ett positivt sätt, men ändock förvånande.
Vad det gäller filmens utseende, dess miljöer så är det perfekt. Filmen osar 30-tal och halvsagostämning, precis som den borde. Det mörkgula skenet, jag tycker det är häftigt.
Musiken är filmens stora styrka. Som om inte det jag tidigare nämnt hade hjälpt, alltså. Musiken är åt countryhållet, men känns inte fel på något sätt. Dessutom är den bra, och jag kan verkligen tänka mig att lyssna på den även när jag inte ser filmen. Frågan är förstås om de sjunger på riktigt…?
O brother, where art thou känns som en film jag skulle vilja kalla en ”måste se”-film, men då skulle jag nog ljuga. Det är en toppenrulle, som har allting jag uppskattar i en komedi. Verkligen. Jag kan egentligen inte komma på någon typ av tittare som skulle kunna tycka illa om den. Så ja, se den vid tillfälle. Ge er ett tillfälle.