Originaltitel: Mannen under trappan
Författare: Marie Hermanson
Utgivningsår: 2005
Tryckår: 2005
Originalspråk: Svenska
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-010870-7
”Mannen under trappan är en suggestiv och spännande berättelse som utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och mardröm. Med stor inlevelse skildrar Marie Hermanson en man som dignar under alla de krav som ställs på honom.”
Det är vad som står på baksidan. Lockande, inte sant?
Fredrik har uppnåt det mesta av den kärlek och trygghet han har eftersträvat. Han har en vacker och konstnärlig fru, två underbara barn, ett tryggt jobb för kommunen och nu har de nyligen skaffat sig ett stort och vackert hus på landet. Allting är frid och fröjd.
En tidig morgon kommer Fredrik när i hallen i deras nyköpta villa. Han möts av en konstig syn. En man, inte högre än en och en halv meter, med skitiga kläder och ett brett flin. Med ett kväkande läte berättar han att hans namn är Kwådd och att han bor i trappskrubben.
Fredrik bestämmer sig snabbt för att inget ska få störa hans och hans frus paradis och försöker köra bort Kwådd, men ju mer han försöker göra sig av med Kwådd, desto mer drars sig Fredriks fru ifrån honom.
Det här är den första boken jag läser av Marie Hermanson och även om det jag hört om boken sedan tidigare lät väldigt spännande och så, så hade jag mina tvivel. Svenska författare som skulle vara surrealistiskt nog för mig?
Med dessa tvivel som bas lyckas förstås Marie Hermanson förvåna mig. Mannen under trappan visar sig vara en av de mest sansade knäppa böcker jag läst och det är verkligen en bra sak. Med fin träffsäker het beskriver hon vardagliga saker som blir mindre vardagliga saker men ändå tillhör vardagen.
Det är lättläst och ett trevligt språk som gör den underbara handlingen rättvisa, även om jag ibland stannade upp för att fundera på om det jag läst verkligen passade in på det personen i boken borde göra. Det stämde inte alltid, men inte så sällan att jag kunde störa mig på det.
Nej, Mannen under trappan är en mycket bra bok som hela tiden kittlar ens empati. På ett sätt är den förutsägbar, men ändå sitter man där och verkligen hoppas att ens farhågor inte ska besannas. Är det verkligen si? Gör han verkligen så?
Det läskigaste kanske är att man, trots det knasiga, kan känna igen sig (och ens omgivning). Förhoppningsvis är det en väckarklocka, men troligen inte.
Jag tycker att den är klart läsvärd, speciellt om man gillar lite konstigare böcker ”som utspelar sig i gränslandet mellan verklighet och mardröm”…