Gail Carriger, omslag formgett av Starla Huchton
297 s. egenutgivning 2020 (2020)
Berättelsen om hjälten (”hero’s journey”) känner alla igen, ett kall eller en strävan efter revansch får honom att ge sig ut på en ensam resa, han besitter all styrka själv, skyr känslomässiga relationer (åtminstone potentiellt välfungerande) och när äran eller hämnden är bärgad har färden förändrat honom så i grunden att han omöjligt kan kliva tillbaka in i det samhälle han lämnade. Det är en normsättande berättelse vars inflytande på västerländsk kultur knappt går att bortse ifrån. Och det är en ganska toxisk berättelse.
Som motvikt finns hjältinnans resa (”heroine’s journey”). Den bästsäljande amerikanska författaren Gail Carriger (f. 1976) definierar den i sin bok Heroine’s Journey som: ”Increasingly networked protagonist strides around with good friends, prodding them and others on to victory, together.”[1. Som kontrast definierar hon hjältens resa som: ”Increasingly isolated protagonist stomps around prodding evil with pointy bits, eventually fatally prods baddie, gains glory and honor.”] Det är en mycket gammal berättelse, vilket Carriger exemplifierar med myter från antikens Grekland, egyptisk mytologi och sumeriska Inanna, men som återberättas kanske mer än någonsin nu. Vad man än tycker om böckernas upphovsperson är Harry Potter ett av Carrigers återkommande exempel på en hjältinnas berättelse, vilket understryker att även om benämningarna är könskodade kan kvinnor, män, transpersoner och icke-binära i allra högsta grad vara huvudpersoner i både hjältens och hjältinnans berättelse.
Carrigers syfte med Heroine’s Journey är tudelat. Dels vill hon rikta ljuset mot den här narrativa strukturen så att läsaren ska kunna känna igen vilken typ av berättelse hen upplever. Dels vill hon att de författare som konstruerar berättelser ska utrustas med en verktygslåda för att inte bara skriva hjältinnans berättelse utan kanske i första hand medvetandegöra vilka reglage och parametrar som finns och hur dessa kan ändras, justeras och laboreras med för att manipulera läsarens förväntningar. Det är en god ansats, och jag utmanas ständigt att granska de berättelser jag själv skrivit och de jag läst eller sett utifrån den kunskap som Carriger förtjänstfullt förmedlar.
Men Heroine’s Journey är en tämligen pratig bok (nästan gimmickartat så) som sällan går djupt i det som tas upp och där analyserna av de verk som får exemplifiera författarens poänger bara snuddas vid. Samtidigt graviterar Carriger mot att försvara sina val, vilket inte är så konstigt med tanke på att den här typen av berättelser oftas ses ner på av förstå-sig-påare. Men Carriger själv säljer massor och hon understryker att marknadsandelarna är enorma så den defensiva inställningen tycks mig onödig. Samtidigt värjer hon sig från invändningarna med att hon skrivit den bok hon vill skriva och uppmuntrar den som vill se andra perspektiv på hjältinnans berättelse att skriva andra böcker.
På det hela taget är Heroine’s Journey ändå nyttig läsning, Carriger har många poänger som visserligen skulle kunnat underbyggas bättre men som likväl håller för granskning. Som skrivhandledning är den både grundläggande och upplysande och jag tror att mycket ur boken kommer följa med mig i både skrivandet och läsandet framöver. Det är inte fy skam.