Mats Jonsson
363 s. Alfabeta 2024 (2024)
När jag skrev om Mats Jonssons (f. 1973) augustprisnominerade serieroman När vi var samer skrev jag: ”Jonsson är snudd på manisk i sitt självbiografiska serietecknande, inte sällan med en politisk udd subtil som ett första maj-tåg”. Det vore förmätet av mig att påkalla eventuell inblandning här, men ett och ett halvt år efter min recension meddelade han att han slutade teckna för Arbetet och kommenterade det så här: ”Jag börjar helt enkelt få slut på uppslag. Det senaste året har det tagit allt längre tid att komma på idéer, och sen har jag inte alltid varit nöjd med resultatet.” (”Serietecknaren Mats Jonsson: Därför slutar jag teckna för Arbetet Kultur”, Arbetet, 2023-11-30) Vad han i stället fokuserade på var Stinas jojk, en serieroman för barn om ”Lapplands jättinna”, Kristina ”Stor-Stina” Larsdotter (1819—1854).
Stina och Sara var två samiska systrar från Malå som till skillnad från inte bara samer utan de allra flesta under första halvan av 1800-talet fick se stora delar av Europa. Hur kom det sig? Jo, redan som elvaåring var Stina längre än de flesta i hennes omgivning och hon tycktes aldrig sluta växa, ofta under stor smärta. Men hennes längd var en kuriositet för de som såg henne och givetvis fanns det någon som med fagra löften tänkte göra sig en hacka på att visa upp henne. Hon följde med och hennes storasyster Sara följde med och även om Stina i någon mån fann fler som hon kunde ty sig till, fler som blev stirrade på, var det alltid en dragkamp mellan att få vara sig själv, om än så lite, och familjen i Malå. Som om den stora världen utanför Sverige och Sápmi på något sätt var mer anpassad för hennes storlek.
Jonsson tecknar ett ömsint porträtt av Stina, vars liv, milt underdrivet, inte var så enkelt, men också över tidsandan under 1800-talet. Till skillnad från Jonssons andra serier är det en inte fullt så arg serieskapare som håller i pennan. Kanske mer sorgsen över de omständigheter som försatt huvudpersonerna i den här situationen. Det är mycket möjligt att temperamentet är anpassat efter den yngre målgruppen och det här är egentligen en annan typ av berättande. Och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på en vetgirig mellanstadieläsare, men för egen del känns det ibland lite väl enkelt. Stinas vilsenhet och dragkampen mellan turnélivet där hon i någon mån är i kontroll och lojaliteten med familj och hemby är potentiellt hjärtskärande, men ges inte riktigt utrymme, lika väl som det ovärdiga i hur hennes kropp behandlades efter hennes död. Å andra sidan skulle det senare kanske vara att objektifiera någon som är i akut behov av ett subjekt, något som Jonsson absolut återger Stor-Stina genom Stinas jojk.