Originaltitel: Pappan och havet
Författare: Tove Jansson
Utgivningsår: 1965
Tryckår: 2006
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 211
Förlag: Alfabeta
ISBN: 978-91-501-0476-9
Som barn läste jag (och mamma för mig) en del av Mumin-böckerna, men vad jag minns så handlade det aldrig om någon av de längre böckerna.
Muminfamiljen har på pappans initiativ packat för att ge sig ut till en ö i havet för att där bo i en fyr. Seglatsen med Äventyret går bra, men att göra sig hemmastadd på ön var svårare än de från början trodde och ingenting verkar gå familjens väg. Pappan brottas med fyren, ön och havet, mamman med hemlängtan och mumintrollet med sin fascination för sjöhästarna och Mårran.
Mårran stod kvar en stund och andades frost på den tomma fönsterrutan. Hon var en del av mörkret när hon gled bort igen, gräset klingade och brast alltjämt där hon gick, svagare och svagare, längre och längre bort. Trädgården fällde sina blad i en rysning och andades igen, Mårran har gått förbi, nu är hon borta.
Det här exemplet illustrerar lite av bokens försumbara svaghet och mycket av dess styrka. Tove Janssons språk är väldigt långt ifrån korrekt, ibland är det så konstigt att man stör sig på det med märkliga tempusändringar, konstig användning av skiljetecken och andra språkliga möjligheter. Trots detta är Tove Janssons bildspråk fantastiskt och hon är vansinnigt bra på att beskriva personerna och miljöerna. Karaktärernas känslor förmedlas verkligen rakt ut till läsaren, och när hon beskriver Mårran kan man inte annat än buga sig för hur Tove Jansson skapat det bästa bokmonstret någonsin.
Pappan och havet är riktigt, riktigt bra. Den är kort och lättläst vilket förstås gör den lättare att rekommendera. Man ska inte känna sig hindrad av att Mumin-böckerna skulle vara barnböcker, för Pappan och havet är långt ifrån en renodlad barnbok.