Även i år tänkte jag skriva om världens i särklass sämsta musiktävling – Eurovision Song Contest. Till skillnad från tidigare år (2005) har jag faktiskt inte sett eländet helt. Jag såg bidragen i semifinalen och jag såg de när de sista tjugo länderna delade ut sina poäng i finalen. Det känns på något sätt skönt att slippa spektaklet. Det är för stort för att jag ska orka göra fullständiga analyser likt de jag gjort för svenska melodifestivalen och ska jag inte skriva om det finns det ingen anledning att plåga mig med det.
Nåväl, mitt intryck av semifinalen var att det inte bara är i Sverige det produceras riktigt dålig musik lagom till våren. Värst någonsin är Israels bidrag. Och de bästa bidragen är de jag inte alls minns. Märkligt.
Intrycken från röstningen är inte så många, mer än att det är roligt att jag och mamma kunde räkna ut var 10or och 12or skulle gå på 75 % av låtarna. Det är klart det blir kompisröstning och det underhållande är förstås hur förutsägbart det är. Sverige får helt enkelt ta och skaffa fler vänner om de ska ha en chans. Okej, det är inte helt rättvist, topplåtarna fick väldigt många poäng från andra länder än grannarna och Sverige fick väldigt få från alla. Hur de ska lösa den extrema kompisröstningen som trots allt finns vet jag inte och jag känner inte att jag orkar bry mig. Tar de bort det finns det ju ingen underhållning kvar i evenemanget.
Vinnarlåten då. Jag minns den inte ens. Jag har hört den tre gånger och den fastnar verkligen inte. Jag tyckte inte den var dålig, inte heller bra. Jag ingentingar den.
Inte genomusla bidrag: Andorra, Finland, Kroatien, Moldavien och Ungern.
Riktigt riktigt genomusla bidrag: Israel, Schweiz, Ukraina och säkert fler som jag inte kommer ihåg eller som jag har lyckats förtränga.
Tidernas bästa schlager är dessutom Linda Bengtzing och Markoolio som framför ”Värsta Schlagern”: Länk till låten på YouTube