Roy Jacobsen, i översättning av Staffan Söderblom, inläst av Jonas Kruse, omslag formgett av Stian Hole
8 h 27 min. Norstedts 2019
I original på norska (bokmål) Vidunderbarn (2009)
Ett i det närmaste mytologiskt skimmer vilar över 1960-talet, ett omdaningarnas decennium där det nordiska länderna blev några av världens modernaste, allt till en fond av amerikansk kultur. Och det blir inte mindre så av att norska författaren Roy Jacobson i sin roman Underbarn beskriver 1961 som ”Berlinmurens, president Kennedys och Jurij Gagarins år”, något som står i kontrast till huvudpersonens liv på Årsvoll i Oslo. Det är värt att bära med sig, vad som är ett enormt språng för en mänskligheten kan mycket väl vara ett yttepyttesteg för en tioårig norsk pojke.
I stället blir Finn, romanens skötsamma berättare, vittne till hur hans ensamstående mor, tryggheten själv, allt mer börjar tappa fotfästet. Det som bara var de två i en liten lägenhet blir på grund av pengabrist och andra omständigheter inte bara hem åt en inneboende utan även åt en syster som från ingenstans blir om inte hela så åtminstone en stor del av Finns liv. Och alla gör de sitt bästa, utifrån sina egna förutsättningar, för att få livet drägligt.
Vad Jacobsen i Underbarn gör tydligt (och extremt bra) är hur hemligheter och en vilja att hålla skenet uppe försätter i princip alla rakt i genom berättelsen i allt värre situationer. Varken Finn eller modern eller någon annan har verktygen eller förmågan att artikulera sina känslor (och kanske kan man förvänta sig det mindre av ett barn, men ändå) och viljan att råda bot på situationen utan att glänta på locket och släppa skammen ut är så stark att handlingarna blir desperata och överilade. Samtidigt präglas berättelsen av barnperspektivets naivitet, och där Finn och de andra figurerna inte klarar av att uttrycka sina känslor och behov klarar Jacobson av att berätta så mycket mer utan att skriva ut det. Läsaren lämnas inte utestängd från i princip någons hemligheter, trots att det bara är Finns blick och tankar vi följer. Det är, säger jag som skrivande person, extremt imponerande.
Jag vet inte varför, kanske är det de närapå kvävande socialrealistiska framsidorna, men jag har dragit mig för att läsa Jacobsen för att det känts för deppigt eller låt-oss-säga vardagligt. Det borde jag inte gjort, och jag är glad att jag tagit upp Underbarn, en bok som med stor sannolikhet är en väldigt fin ingång i ett större författarskap. Den fick åtminstone mig klart intresserad av att läsa mer av honom.