Originaltitel: Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Regissör: Michel Gondry
Manus: Charlie Kaufman, Michel Gondry och Pierre Bismuth
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2004
Längd: 108 minuter
Namnet på filmen kommer från en Alexander Pope-dikt – Eloisa to Abelard – och stycket med namnet lyder som följer:
How happy is the blameless vestal’s lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
Each pray’r accepted, and each wish resign’d;
Hur mycket Eternal Sunshine of the Spotless Mind i övrigt låter jag vara osagt.
Filmen handlar om Joel (Jim Carrey) som känner sig lite förvirrad en morgon och istället för att åka till jobbet tar han tåget till Montauk. Där träffar han Clementine (Kate Winslet) som han trots sina problem med blygsel lyckas få till sin. Det visar sig dock att de har en historia tillsammans, en historia ingen av dem minns eftersom en ny teknik som tillåter radering av minnen gjorts tillgänglig.
Handlingen är, utan att överdriva, ganska knepig. Stora delar av filmen utspelar sig i drömlika sekvenser från Joels minne och kan te sig aningen surrealistiskt. Annat vore märkligt med de upphovsmän Eternal Sunshine of the Spotless Mind har att stoltsera med. Trots de logiska problemen som kan uppstå klarar sig filmen ifrån de värsta luckorna. Troligen är det för att Eternal Sunshine of the Spotless Mind är vansinnigt snyggt berättad. Jag vill dock inte avslöja hur, det återstår att se för er som väljer att lita på mitt omdöme.
Jim Carrey är en underlig skådespelare. Ibland gör han roller som är extremt dåliga (Cable Guy, Ace Ventura, Beavis & Butthead, et cetera) men ibland får han till verkliga fullträffar. Den här filmen tillhör den senare kategorin. Till sin hjälp har han Kate Winslet som jag håller som en av de främsta kvinnliga skådespelarna och som också vann en välförtjänt Oscar för sin roll. Utöver det gör Tom Wilkinson och Kirsten Dunst riktigt bra ifrån sig.
Jag gillar verkligen den snudd på klaustrofobiska musiken som Jon Brion lyckats skrapa ihop. Den har en stor del i att förvirringen och flykten framhävs så bra.
Eternal Sunshine of the Spotless Mind är en konstig film, men den passar mig otroligt bra och jag tror att den fungerar för de flesta. Ge den en chans om ni får möjlighet.