Originaltitel: One Flew Over the Cuckoo’s Nest
Regissör: Milos Forman
Manus: Ken Kasey, Bo Goldman och Lawrence Hauben
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1975
Längd: 133 minuter
Gökboet vann fem välförtjäna Oscars 1975 för bästa manliga huvudroll, bästa kvinnliga huvudroll, bästa regi, bästa manus och bästa film. Det måste betyda något.
Randle Patrick McMurphy (Jack Nicholson) är dömd för våldtäkt men istället för att hamna i fängelse låtsas han vara galen och hamnar på ett mentalsjukhus. Där är allting lugnt och städat, mycket tack vare syster Mildred Ratched (Louise Fletcher), och McMurphy försöker liva upp dagarna genom vadslagning, basketspel och allmänt bråkande. Hans livfullhet och energi får många av de andra patienterna att utvecklas men syster Ratched är inte nöjd med beteendet.
Hur väl filmen stämmer överens med Ken Kaseys roman vet jag inte (än). Oavsett så passar filmen väldigt bra som film och handlingen är enkel i sitt utförande men komplex i sitt budskap. Jag gillar hur filmen är snudd på minimalistisk och väldigt jordnära trots att den är så… Galen. Det var Oscarstatytetterna för manus och regi.
Skådespeleriet är lysande. I många fall flera gånger om. Jack Nicholson och Louise Fletcher är självskrivna men nämnas bör några av de biroller som är så välspelade. Danny DeVito gör, hur otroligt det än låter, en fenomenal insats. Christopher Lloyd är yngre än i Tillbaka till framtiden-filmerna och känns betydligt mindre galen och mer mer trovärdig här. Det finns för många bra för att nämna alla. Nicholson och Fletcher fick de Oscars de förtjänade, men var är de för birollsinnehavarna?
Alla delar tillsammans resulterar förstås i en av de bästa filmerna – inte bara 1975 utan någonsin. Det finns ingen anledning i hela världen att inte se den och skulle det någonsin bli en filmkanon så är Gökboet given där.