Produkt: One Can Have Her
Produktlinje: One Can Have Her
Författare: Jonas Ferry
Omfång och format: 56 sidor, PDF
ISBN: Saknas
Cirkapris: $10
One Can Have Her är ett litet och lättspelat spel som ska spelas som en noir-film – i svartvitt med stereotypa karaktärer.
Varje rollperson har fem (sex beroende på hur man räknar) variablar, namn, arketyp, ett brott och vem som utsatts för det, relation till berättelsens femme fatale och mål med livet. För varje del finns det en lista med ett tiotal valbara alternativ vilka man ska välja ifrån. Det kan kännas ovant att ha en så pass styrd rollpersonsgenerering, men jag tror att det kan vara bra att begränsas lite för att öka kreativiteten. Om inte annat är det en bra omväxling.
När alla rollpersoner är färdiga (vilket inte bör ta så fasligt lång tid) börjar man spela och i One Can Have Her är spelet uppdelat i scener. Förutsättningarna för scenen, vilka som är med, var den utspelar sig och vad konflikten är, bestäms i förväg, men givetvis inte utgången. Detta för att minimera de ointressanta sakerna som spelas (det är sällan ointressanta scener i filmer). Flera rollpersoner kan vara med samtidigt men det är inte säkert att det är varken nödvändigt eller önskvärt. När en konflikt uppstår använder spelaren de sju spelkort hon fick i början, med dessa ska konfliktens deltagare trumfa varandra. Exempelvis, om jag spelar en trea måste du spela en fyra eller högre för att fortsätta konflikten, om jag spelar två femmor måste du spela minst två sexor eller högre. Dessutom finns det specialfall med de klädda korten och essen. När alla spelares kort är slut kan berättelsen vara slut och då är det dags för att tjalla.
Alla rollpersoner har som sagt ett brott och ett brottsoffer och alla rollpersonerna vet om allting om alla de andra. Det ultimata målet är att ensam få femme fatalen (därav titeln One Can Have Her) och då gäller det att sätta dit de andra så att de är ur vägen. Hela systemet är väldigt fiffigt, men tjallningen är lite knepig. Beroende på om man får tjalla på flera eller om man bara får tjalla på en (vilket inte tror, men jag inte hittar utskrivet någonstans) varje tjallningsfas kan slutet på spelet bli väldigt varierande. Får man tjalla på flera antar jag att man bara tjänar på att tjalla på alla, får man tjalla på en blir det mind games så det stänker om det. Det senare är väldigt tilltalande.
I One Can Have Her finns det gott om tips och förklaringar till hur film noir-genren fungerar vilket är väldigt nödvändigt och väldigt bra. En rad filmtips finns i slutet vilka jag alla blev sugen på att titta på.
Utseendet är väl inte det tjusigaste direkt. I ett så pass bra spel som One Can Have Her är det förstås lätt att släta över estetiska nackdelar. Jag tänkte i vilket fall ta upp att bilderna är snygga och passar spelet (Tobias Radesäter som gjort Supergänget står för bilderna även här), däremot är layouten nästan så att jag stör mig på den. Den är ganska sparsam, men rubrikerna är inte snygga alls. Tyvärr.
One Can Have Her är verkligen ett bra rollspel som passar perfekt för enkla enkvällsspel. Jonas Ferry har verkligen lyckats fånga genren och det som är viktigt när man spelar den här typen av rollspel. Jag ser verkligen fram emot en tryckt version av spelet.
(One Can Have Her köps enklast via via One Can Have Her-sidan på Jonas blogg)