Originaltitel: Persona
Regissör: Ingmar Bergman
Manus: Ingmar Bergman
Språk: Svenska
Land: Sverige
År: 1966
Längd: 85 minuter
När skådespelaren Elisabeth Vogler (Liv Ullman) en dag slutar prata anställs den unga sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) för att ta hand om henne. De får tillsammans åka till doktorns (Margareta Krook) sommarstuga. Isoleringen är till en början positiv, men snart flätas deras personligheter ihop.
Delar av filmen är smått obegripliga, men det är rätt charmigt och väldigt snyggt gjort. Den illustrerar väl hur människor har svårt att möta varandra och att allting kan vända på en bråkdels sekund. Handlingen är dessutom ganska minimalistisk. Främst handlar det om hur Bibi Anderssons karaktär Alma har långa utläggningar om sig själv och om livet i allmänhet. Det kan vara lite knepigt att ta till sig och det är inte utan att man blir lite trött, men kanske är även det meningen?
Skådespelarnas insatser är fenomenala. Liv Ullman säger inte många ord men utstrålar ett stort spann av känslor trots det. Bibi Andersson, å andra sidan, får fritt spelrum att uttrycka sina känslor med ord. Kontrasten är klockren. Givetvis lider filmen lite av teatersyndromet, det kan många gånger kännas överspelat. Det kan lika gärna bero på att filmen har 40 år på nacken som att det faktiskt var meningen.
Trots lovorden kan jag inte ge den fullt betyg. Den är väldigt svår och kändes aldrig tilltalande på det sättet som krävs. Det är en oerhört skickligt gjord film, men jag är inte säker på att alla skulle ha någon behållning av den.