Lina Wolff, omslag formgett av Lotta Kühlhorn
146 s. Albert Bonniers förlag 2024 (2024)
Att återberätta sina drömmar ses inte sällan på med oblida ögon. Det finns en drömlogik som hur fantastiska drömmarna än kan te sig inte riktigt låter sig beskrivas annat än som brottstycken, nära till känslan möjligen, men utan att fånga narrativet (om man kan tala om ett sådant). Jag tycker ändå om att försöka, även om det blir en lång rad av ”och sen … och sen” och jag är fascinerad över andras drömmar också, utan att för den skull dra några förhastade slutsatser ur dem.
Det är nog klokt att ha med sig det när man läser eller läser om den drömreflekterande Promenader i natten av Lina Wolff (f. 1973).
I det lilla utrymmet mellan vakenhet och sömn kommer den sedan länge döde romerska kejsaren Marcus Aurelius till Lina Wolff och säger:
Jag uppmanar dig att vandra i fyrtio nätter. Fyrtio promenader, fyrtio nätter av ofiltrerat inre gods, fyrtio drömmar. Vissa promenader kommer vara omvälvande, andra kommer du knappt att märka. Vissa promenader kommer att gnissla och klämma i bröstet på dig, andra kommer bara att orsaka ett litet skratt eller ett subtilt obehag. Ty så måste både skrivandet och drömmandet vara. […] Ett bejakande av det omvälvande, det skorrande och det fullkomligt banala.
Med ett så uppfordrande tonfall är det svårt att stå emot, och Wolff skriver därför ner, i korta och lite längre kapitel, de drömmar hon drömmer. Allt från hur hon ifrågasätts som författare, som offentlig person, och de tvivel hon själv bär på, till hur skrivandets motstånd ibland också är livets motstånd, alla kapitel börjar med ”Jag drömde …” och det blir i det närmaste rituellt. Som läsare blir man inbjuden till något väldigt intimt utan att riktigt veta vad man ska göra med förtroendet, kanske rädd att framstå som en voyeur. Jag har definitivt överseende med det.
I och med att Wolffs övriga författarskap har något drömskt eller surrealistiskt över sig ter sig steget till Promenader i natten inte särskilt långt. Stilen, tilltalet och absurditeterna känns igen, vad som är nytt, eller ovant, däremot, är hur nära vi får komma ett författarjag som på det stora hela liknar Wolff själv. Hon har sagt sig vilja undan från det självbiografiska, om jag förstått det rätt, för att det är något annat än litteratur. Därför tänker jag att lika lite som drömmar skänker faktiska kunskaper om dess drömmare bör Promenader i natten läsas som något annat än en nyckel till författaren. ”Ett bejakande av det omvälvande, det skorrande och det fullkomligt banala”, sa Marcus Aurelius. Och ja, det är väl en utmärkt utgångspunkt.
Den som läser Promenader i natten kommer att känna igen sin Wolff, men också bjudas in till något helt annat, och jag, som håller hennes författarskap högt, kan inte annat än välkomna det.