Originaltitel: Dodgeball: A True Underdog Story
Regissör: Rawson Marshall Thurber
Manus: Rawson Marshall Thurber
Språk: Engelska
Land: USA och Tyskland
År: 2004
Längd: 92 minuter
Det finns två rivaliserande gym. Dels det stora och exklusiva Globo Gym styrt av den egocentriska White Goodman (Ben Stiller), dels Average Joe’s för average Joes styrd av den bakåtlutade Peter LaFleur (Vince Vaughn). White vill lägga beslag på Average Joe’s och eftersom Peter inte bokfört något är det inte så konstigt att stället till slut blir utmätt. Om de inte fixar $50 000 inom en snar framtid är det kört. Lyckligtvis anordnas en turnering i spökboll i Las Vegas och priset är, just det, $50 000…
Alltså, det är knappast något att sticka under stol med att det mesta med Dodgeball är otroligt dåligt. Handlingen är fånig och ologisk och rätt igenom superdålig. Karaktärerna är otroligt värdelösa (med en stor och motbjudande dos av lyteskomik) och skämten består främst av skrevträffar och andra underbältetfjanterier.
Skådespeleriet är i nivå med resten av filmen. I stort sett obefintligt. Det är synd att Vince Vaughn (som jag av någon anledning tycker är rätt ball) sjunker så lågt som till att vara med i så förbittrat dåliga saker som Dodgeball. Att Ben Stiller inte har någon värdighet visste jag sedan tidigare.
Det är fasen frågan om jag vill kalla Dodgeball för film. Egentligen vill jag förneka dess existens men å andra sidan är den inte det sämsta jag sett, men nära nog. Usch och fy.