Eduardo Halfon, i översättning av Hanna Nordenhök, omslag formgett av Michael Ceken
140 s. Tranan 2024
I original på spanska Canción (2021)
Guatemalanska författaren Eduardo Halfon (f. 1971) har för första gången översatts till svenska och det görs med romanen Canción som är säregen och meandrande men som aldrig släpper sitt fokus på vem som äger makten att forma en identitet.
Berättelsens huvudperson är namne med författaren och bjuds in till Tokyo för att delta vid en konferens om libanesisk litteratur. Det är inte självklart varför, men eftersom hans farfar kom från libanesiska Syrien (innan Libanon blev ett land) tar han på sig sin kostym (som också är hans farfars) och åker. Detta ska komma att vara viktigt:
Jag hade aldrig varit i Japan. Inte heller hade jag tidigare bjudits in någonstans i egenskap av libanesisk författare. Som judisk författare, helt visst. Som guatemalansk författare, självklart. Som latinamerikansk författare, utan tvekan. Som centralamerikansk författare, alltmer sällan. Som författare från USA, oftare och oftare. Som spansk författare — ja, vid de tillfällen då det visat sig fördelaktigt att resa med det passet. Vid ett enda tillfälle hade jag också bjudits in som polsk författare, när en bokhandel i Barcelona insisterade (och ännu insisterar) på att ställa mina böcker på hyllan för polsk litteratur. Som fransk författare hade jag också blivit inbjuden, på grund av att jag bodde i Paris en tid och det fortfarande händer att folk tror att jag bor där. Samtliga av dessa förklädnader har jag alltid inom räckhåll, väl strukna och prydligt inhängda i garderoben.
Som inbjuden författare håller han ett föredrag, men han resonerar och eventuellt även fabulerar om sin farfar och den kidnappning denne råkade ut för av gangstern som kallades Canción. Gång på gång blir människor bestulna på sådant som inte enkelt låter sig stjälas: identitet, frihet, språk. Och trots att bokens Eduardo gång på gång blir inbjuden i egenskap av att ha koppling till olika delar av världen så är det aldrig han själv som väljer. Kostymen väljs åt honom.
Canción är välskriven (och välöversatt, får vi anta) på ett latinamerikanskt vis som går att känna igen. Även om det inte rör sig om magisk realism skriver Halfon i en tangerande ton som hela tiden söker sig fram på av- och omvägar. Och det är jag väldigt svag för. Samtidigt finns det någon distansskapande i boken som gör mig som läsare brydd i princip intill sista ord då allt framstår som något klarare. Att romanen är så pass kort understryker att det, alla gånger, är värt besväret. Jag ser fram emot att läsa mer av Halfon framöver.