Originaltitel: The Bourne Supremacy
Regissör: Paul Greengrass
Manus: Robert Ludlum och Tony Gilroy
Språk: Engelska, ryska, tyska och italienska
Land: USA och Tyskland
År: 2004
Längd: 108 minuter
The Bourne Supremacy tar vid två år efter det att The Bourne Identity tar slut. Agenten Jason Bourne (Matt Damon) får skulden för att CIAs operation att köpa hemliga ryska dokument går i stöpet. Ett stort pådrag för att återigen försöka oskadliggöra honom startas och Bourne tvingas rentvå sig och börja söka efter vem som vill sätta dit honom.
Jag tycker att Jason Bourne är en rätt ball actionhjälte (om det nu är vad man ska kalla honom) och att handlingen fungerar rätt bra. The Bourne Supremacy är inte riktigt lika intressant som första filmen men har ändå en ganska gedigen historia. Allt är inte perfekt, långt därifrån, men det är bättre och mer nyanserat än andra actionfilmer (nåja, det kan inte vara så svårt).
Här är Matt Damon inte lika förvirrad, mest bitter och ångerfull, vilket inte klär honom lika väl. Joan Allen är som vanligt väldigt trovärdig, den här gången spelar hon en operationsledare inom CIA med ansvaret att få tag på Bourne.
En sak som slog mig var hur bra musiken var. Det tänkte jag inte alls på i första filmen, men här var den tydligare och väldigt stämningsfull. En stor eloge John Powell (som även satt ihop musiken till filmer som Shrek, Face/Off, Antz och Mr & Mrs Smith).
Helhetsintrycket är fortfarande gott och slarvar de inte med tredje delen, The Bourne Ultimatum, så har de lyckats göra en överlag bra actionfilmstrilogi som till och med jag skulle kunna tänka mig att rekommendera till folk.