Originaltitel: Oneirine
Författare: Fabian Kastner
Utgivningsår: 2006
Tryckår: 2006
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 140
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 91-0-010833-2
Det finns två sätt att se på Oneirine – som det den är och som det man tror att den är. Den senare är till synes enklare men gör en besviken när sanningen uppdagas. Sanningen, å andra sidan, är bra mycket mer invecklad och få kan ta till sig helheten.
Oneirine handlar om en man som har förlorat en kvinna (vars namn är titeln på boken) och hur han försöker att vinna tillbaka henne. Minnen från det som varit och förhoppningar om vad som komma skall knyts ihop med hans vistelse på hotellet Abulafia och de udda figurerna som gör honom sällskap.
Tror man att Oneirine är en vanlig roman skulle man kanske skriva att handlingen är ganska långsam och främst handlar om återberättade minnen, men att det passar bra och blir rätt snyggt tillsammans, även om språket inte är fenomenalt och lätt blir lite för utsvävande. Om man istället vet att Oneirine i själva verket inte är en egen bok, utan tusen citat från andra verk som satts ihop för att bli en ny roman, låter omdömet förmodligen annorlunda.
Då skulle man istället berömma Fabian Kastner för ett väl genomfört arbete av en väldigt häftig idé. Det är få saker som äventyrar illusionen av att det är något nytt och eget, om man inte är orimligt påläst vilket inte är omöjligt. Det känns som en helhet och den röda tråden genom citaten göms aldrig genom krystade citeringar. Det är på det hela taget en väl godkänd bok, inget utöver det vanliga som roman men mycket utöver det vanliga som experiment.
Det charmigaste med Oneirine är förmodligen den stora dosen självironi som genomsyrar den. Inte sällan är det vinkar om att allt författande är plagiat och déjà vu och det passar in bra in med resten av handlingen, det passar verkligen in i bokens attityd.
Oneirine är kanske inte jätteläsvärd i sig själv, men med vetskapen om att det är ett lyckat utfall av ett spännande experiment får den ytterligare värde. Att läsa den för att se om man känner igen något kan vara anledning nog.