En sak jag funderat på rätt mycket, men som inte väcktes på allvar förrän i kommentarerna till Snigels recension av Shooter, var svårigheten med att recensera filmer man ser med andra. Egentligen är det väl inte ett problem, men eftersom jag reagerar på det är det värt att fundera på. Det är nämligen så att jag har lite svårt att såga filmer som jag ser i sällskap av andra. Varför? Jo, det känns lite som att jag sågar upplevelsen av att se filmen tillsammans med någon vilket förstås inte alls är fallet. Oftast tycker jag det är rätt trevligt att se på film med andra för just sällskapets skull, trots att filmen i sig kanske inte är något att ha. Speciellt problematiskt blir det förstås om 1. jag inte valt filmen eller 2. den eller de jag ser filmen gillar den och jag inte.
Har jag valt filmen så är ju felet för den dåliga filmen mitt och då är det snarare mig själv jag sågar än de jag ser filmen med. Det är förstås mycket bättre (om man bortser ifrån att jag tvingat någon att se en dålig film).
Skiljer sig åsikterna om filmen är det än värre. Både min recension av Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv och Benknäckargänget har varit sådana (för att ta två relativt aktuella exempel). Vid båda tillfällena var sällskapet det bästa tänkbara, men ingen av filmerna imponerade på mig samtidigt som de jag såg dem med gillade dem. Jag funderade allvarligt på att inte recensera dem alls, men tog till slut mitt förnuft till fånga och gjorde det ändå, trots problemen som jag (och kanske bara jag) såg.
Frågan är om det här är ett problem egentligen? Det känns rätt uppenbart att det är ett hjärnspöke och jag hoppas att ingen tar illa upp av sågningar när jag sett filmerna med just er. Hur skulle ni göra och vad tycker ni om problemet?