Originaltitel: The Road to El Dorado
Regissör: Bibo Bergeron, Will Finn, Don Paul, David Silverman och Jeffrey Katzenberg
Manus: Terry Rossio, Ted Elliott och Karey Kirkpatrick
Språk: Engelska
Land: USA
År: 2000
Längd: 89 minuter
De två lurendrejarna Tulio (Kevin Kline) och Miguel (Kenneth Branagh) lurar till sig en karta som leder till El Dorado – Staden av guld. Girigheten tar över och de ger sig ut för att söka reda på staden innan Cortes (Jim Cummings) hinner dit. I El Dorado blir de båda mottagna som gudar.
Jag tycker om handlingar som kretsar runt antihjältar, personer utan ambitioner att göra andra storverk än tjäna sina egna syften. Det är precis så hjältarna Tulio och Miguel börjar sin resa, men efter hand visar det sig förstås att andra saker är viktigare än rikedom – precis som det ska vara familjefilmer. Handlingen är inte heller rent humoristisk och balansgången mellan skämt och allvar är bra. Den ger The Road to El Dorado en egen touch. Vid det här laget borde jag vara van vid att Terry Rossio och Ted Elliott gör bra manus.
Det är inte särskilt stora namn som gör rösterna, Kevin Kline är kanske det enda. Jim Cummings är uppfriskande att höra och Kenneth Branagh, Rosie Perez (som den kvinnliga hjälten), Armand Assante (som översteprästen) och Edward James Olmos (som hövdingen) passar riktigt bra som de latinamerikanska figurerna.
Jag är inte helt såld på teckningsstilen, den där trendiga som var så populär i slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Den är kantig och snudd på ful, men den fungerar över förväntan här. Och det finns ett gulligt bältdjur!
The Road to El Dorado är riktigt bra. Inte en fullträff men klart sevärd om inte annat för de sköna figurerna. Humor och drama blandas till en välgjord tecknad kompott.